Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

21: El Acebo – Ponferrada (12,5 km)

1 juli 2011. Fredag

Dagens mål var Ponferrada. En större stad som omger en medeltida borg som från början var de sägenomspunna tempelriddarnas högsäte. Jag var möjligen lite förförd av dess rykte för jag kände en märklig förväntan inför besöket där. Det var ”bara” drygt tolv kilometer till staden, men det skulle ändå ta en stund att vandra dit.

Pytteliten, men bra, frukostbuffé

Pytteliten, men bra, frukostbuffé

Pensionatet i El Acebo serverade en pytteliten, men bra, frukostbuffé. Man fick helt enkelt ta för sig i det lilla gemensamma köket och jag lyckades pussla ihop en närmast skandinavisk frukost med grovt bröd med ost, flingor och mjölk samt färskbryggt kaffe. Vistelsen i El Acebo hade varit rakt igenom njutbar och batterierna var nu välladdade inför de återstående knappa 30 milen till kusten. Nu hade jag definitivt bestämt mig för att fortsätta hela vägen ut till Finisterre vid Atlantkusten. En extra vandring på nio mil, fördelade på tre dagar efter Santiago.

Vägen ut ur byn fortsatte i relativt brant nedförslut genom raviner och längs snirklande bergsvägar. Jag passerade magiska dungar där uråldriga ekar växte. Enligt guideboken hade en stor lövskog vuxit här till för några år sedan, men en skogsbrand hade ödelagt mycket av den. Det fanns fortfarande svedda trädstumpar och stubbar lite varstans. Det var en vacker och omväxlande vandring genom det dramatiska landskapet i nästan en hel mil, fram till byn Molinaseca. Ingången till byn bjöd på vackra scenerier. En medeltida bro sträckte sina valv över en spegelblank damm. De vackra husen speglade sig i vattnet. Allt andades lugn. Jag vandrade genom den smala huvudgränden, fram till andra änden av byn där jag tog en fikapaus på ett sött kondis. Där fick jag sällskap av en svensk tjej och hennes vandrarkompis från Sydafrika.

Vacker väg in i Molinaseca

Vacker väg in i Molinaseca

Fortsättningen ut ur Molinaseca var inte lika fin. Den gick på en trottoar, längs vägen mot Ponferrada. Jag passerade ett härbärge som förstås var folktomt så här på förmiddagen. De hade sängar utomhus, på en veranda under tak. Sängarna stod bara ett tiotal meter från vägen. Jag hade inte känt mig särskilt bekväm där.

Här har en riddare bott, enligt skölden.

Här har en riddare bott, enligt skölden.

Enligt min guidebok skulle de nu vara tre kilometer kvar till Ponferrada, men det kändes besynnerligt långdraget att gå dem. Vägen var visserligen fin och omväxlande, men sträckningen gick i en vid lov runt staden, innan den vek av in mot de äldsta delarna, vilket antagligen bidrog till känslan av att ta sig fram långsamt.

Kring den gamla tempelriddarborgen i centrala Ponferrada pågick förberedelserna för en årlig festival till riddarnas ära eller åminnelse. Det byggdes marknadsstånd och temporära restaurangplatser restes på gräsmattan nedanför de enorma stenmurarna som omgav fortet. Jag ville bo mitt i smeten så att säga, och brann inte heller av iver att återvända till livet på pilgrimshärbärgena. Mirakulöst nog hittade jag ett rätt billigt enkelrum på ett bra pensionat mitt i festivalområdet, ett stenkast från borgen.

Tvättäktare än så här blir inte en riddarborg

Tvättäktare än så här blir inte en riddarborg

Tempelriddarborgen ser ut som hämtad ur sagornas värld. Paulo Coelho förlägger en nyckelscen i sin bok Pilgrimsresan (The Pilgrimage) till fortet, där mystiska initieringar i urgamla mysterier äger rum. Då, när Coelho var här, lär borgen ha varit rätt förfallen. Numera är den renoverad till stora delar och det har byggts nya utställningslokaler. Som alla andra inrättningar håller de stängt under siestan. Det var några timmar kvar till de skulle öppna igen så jag satte mig i skuggan och åt på en restaurang. Därefter hann jag med en längre promenad runt borgen. Ena långsidan vetter mot staden och mitt lilla hotell. Den motsatta långsidan stupar brant ner mot en flod som flyter genom Ponferrada. Det var stekhett i solen, så jag återvände rätt fort till skuggan för att få något svalkande att dricka.

När borgen väl öppnade, var den lite av en besvikelse. Många turistmål i Spanien har bristfällig information på andra språk än Spanska, så det var lite svårt att fatta vad som var vad. Jag gick ändå ett varv i den stora borgen och försökte så gott det gick känna historiska vingslag.

Festmiddag i vallgraven till borgen i Ponferrada

Festmiddag i vallgraven till borgen i Ponferrada

När jag kom ut igen började medeltidsklädda människor myllra i allt större skaror på gatorna och torgen. Många hade vita tempelriddarkåpor på sig. Stadsfesten tog långsamt sin början. Själv var jag hungrig och hängde på låset när en av restaurangerna öppnade vid tjugotiden. Där var jag tämligen ensam till en början, men när jag ätit klart ett par timmar senare, var det överfullt med folk. Jag hade en dag i morgon att tänka på, så jag återvände till mitt rum, stoppade i öronproppar och somnade.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här