Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

20: Murias de Rechivaldo – El Acebo (33,1 km)

30 juni 2011. Torsdag

Vidare

Vidare

Jag vaknade i vanlig ordning tidigt av att folk satte igång att packa ryggsäcken redan vid femtiden. Från min utgångspunkt var det obegripligt. Det var mörkt, och trots högsommaren var morgonen dessutom riktigt kylig. Vid sjutiden lämnade jag Las Águedas i Murias de Rechivaldo bakom mig. Byn slutade precis utanför dörren till härbärget. Jag hamnade parallellt med en skara män som jag inte hade sett tidigare. De diskuterade så livligt och högljutt att det lät som om de höll konferens. Inte mycket uppmärksamhet verkade bli över till att uppleva vägen. Slättlandskapet hade jag definitivt lämnat bakom mig och uppstigningen i bergen började.

Cowboy bar i El Ganso

Cowboy bar i El Ganso

Den lilla, ruffiga byn El Ganso kom i min väg. Den lär vara hemvist till Maragatofolket. Ett folkslag som ingen riktigt vet var de kommer ifrån. De cirka 4000 personer som återstår kan vara ättlingar till berber, eller morer från nordvästra Afrika.

Jag tog en paus på ”Cowboy bar”. Ett plåtskjul som hade rätt cool karaktär, även om den var föga spansk.

Tortilla och kaffe

Tortilla och kaffe

De serverade dock utmärkt tortilla och café con leche. En familj med två döttrar på kanske 10-12 år rastade här samtidigt som jag. Även barn vandrade alltså på El Camino de Santiago? Småtjejerna var kavata (jag hittar inget bättre ord) och jag skulle råka på dem ett par gånger de kommande dagarna. Möjligen var de bara ute på en helgutflykt.

Nästa fikapaus tog jag i solen utanför ett härbärge i Rabanal de Camino. Många ställen hade fri, trådlös internetuppkoppling här, vilket förstärkte känslan av att den här etappen befolkades av företagsamma människor.

Foncebadon

Foncebadon

Solen sken och förväntningarna inför den kommande sträckan gav ny energi och gjorde mig på ett otroligt gott humör. Med vädrade fötter och nya sockor bar det av upp i bergen. Jag kom rejält högt upp och utsikten var milsvid ner över det plattare landskapet bakom mig. Det var bedövande vackert.

Foncebadon

Trots uppförslutet var det inte särskilt tungt att vandra. Så småningom kom jag fram till Foncebadon. En by som fram till nyligen varit en övergiven spökstad. Platsen har en central roll i Paulo Coelhos bok ”Pilgrimsresan” som skildrar hans pilgrimsvandring för massor av år sedan. En bok som starkt bidragit till Caminons renässans de senaste åren. I Pilgrimsresan slåss Coelho på liv och död med en hund bland ödehusen i Foncebadon. Hans vandring till Santiago lär också vara inspirationen till hans bästsäljande bok Alkemisten.

Numera finns där inga vilda hundar. Byn har vaknat till liv igen och nu finns flera härbärgen och restauranger. Många av dem som jag talade med under dagen skulle stanna här. Kanske lockade av byns mystiskt laddade rykte, eller för att den ligger fint på bergssluttningen. Även familjen med flickorna skulle övernatta här. De hade installerat sig på altanen till ett av härbärgena. Men klockan var inte ens tolv. Och att sitta där och stirra på ruiner kändes inte aktuellt för mig.




Foncebadon - ruinstad på väg tillbaka till livet

Foncebadon – ruinstad på väg tillbaka till livet

Jag skulle ju till Manjarin, härbärget i vildmarken som drevs av den ryktbare Tomas, som enligt egen utsago var en reinkarnerad tempel-riddare som än i dag hjälper pilgrimer på vägen till Santiago. Jag hade en bild av något i stil med ”paradiset” från igår. En plats där man kunde vila på en gräsmatta med en öl i solen. Vägen bar alltmer uppåt och det märktes att jag var på väg till Caminons allra högsta punkt.

Cruz de ferro – järnkorset

Cruz de ferro, järnkorset, ligger 1505 meter över havet, och högre än så kommer vi inte på el Camino. Men det är också en höjdpunkt av ett annat skäl för många. Här ska pilgrimerna lämna den sten som de av hävd har tagit med i bagaget hemifrån. Symboliskt lägger de av sig bördan de kommit till Caminon med.
 Stenhögen är numera enorm kring den tio meter höga träpåle som järnkorset är monterat på. Jag hade plockat min sten tidigare på den här vandringen, mest för att det kändes viktigt att bidra till att högen skulle fortsätta växa.

Cruz de Ferro - järnkorset

Cruz de Ferro – järnkorset

På trästolpen hade tidigare pilgrimer fäst papperslappar med böner om att bli botade från sjukdomar, eller bilder till minne av anhöriga som gått bort. Men där fanns även halsdukar från fotbollslag och annat mer värdsligt. En ung kille lade ner sin sten och började snyfta där han satt. Jag slog mig också ner för att liksom ta in vidden av de miljontals stenar som lagts dit, en och en, genom åren. Vissa stenar var ofattbart stora.

Vid järnkorset fick jag min första hundkonfrontation på Caminon. Dock inte så våldsam som Paulo Coelhos. Jag hade lagt min öppna ryggsäck på marken och en annan vandrares ouppfostrade byracka kom rusande fram för att rota efter mat. Jag blev sur.

Vandringen fortsatte sedan via dalgångar där jag trodde Julie Andrews skulle komma rusande och sjunga The hills are alive… Vegetationen var grön, frodig bemängd med blommor och fjärilar. I dalgångarna betade kor och får.

Manjarin

Några kilometer senare kom jag så fram till Manjarin som på avstånd såg ut att motsvara mina högt ställda förväntningar.

Manjarin

Manjarin

Men så fort jag steg in i det enkla förtältet av trästörar och byggplast krossades mina visioner. Där satt två män bredvid varandra, bakom ett bord i ett hörn. De var kanske 55 år. Eller kan kanske 35. Eller 70. Det var svårt att avgöra, för de hade yviga skägg som tycktes vara egna ekosystem och som fick dem att se  exakt likadana ut. Tältet var pyntat med bilder av en nutida tempelriddare, förmodligen ”Tomas”, men där låg också malätna husdjur och flämtade i hettan. Miljoner flugor surrade.
 Jag köpte en kopp kaffe, som var riktigt gott, medan jag satt och funderade på om jag skulle vara tapper och stanna kvar. Det var hett. De enda ljuden som hördes var flugornas surr. En handskriven lapp efterlyste donationer till en vattenpump. Det fanns alltså inget vatten här. Drypande av svett som jag var, infann sig en lätt panik vid tanken på att inte få skölja av mig. En sak var bra dock. På en skylt stod att ingen fick lämna härbärget före 6.30.

Det började krypa i mig där jag satt och snart blev jag tvungen att ge vika för min flyktinstinkt och gå vidare. Det återstod sex kilometer till nästa by. Det skulle jag klara.

Några dagar senare skulle jag träffa ett ungt amerikanskt par. De hade anlänt till Manjarin några timmar efter det att jag hade vandrat vidare. De var modigare än jag och stannade som enda gäster över natten på det ensliga och spartanska härbärget. Under vår vandring tillsammans, berättade de hur det hade gått till på Manjarin:

Ett av många minneskors längs Caminovägen. Detta sitter vid Manjarin.

Ett av många minneskors längs Caminovägen. Detta sitter vid Manjarin.

Till personalen på Manjarin, berättade paret, hörde förutom de två skäggiga männen även en säregen, ung kvinna med ett ordentligt piercat ansikte. De beskrev henne på ett sätt som fick mig att associera till Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker. Den gemensamma middagen hade serverats vid ett bord där amerikanerna åt tillsammans med Manjarinfolket. En av de skäggiga männen hade iklätt sig en vit tempelriddarkåpa och tillsammans genomförde den lilla kretsen en märklig ritual. Först hade till tillbett en staty av madonnan med barnet. Därefter hade de rituellt lyft ner madonnabilden och istället satt ett svärd på dess plats.

Maten hade dock varit fantastiskt god, berättade amerikanerna vidare. Rent av det godaste de ätit på hela vandringen. Den var helt vegetarisk och grönsakerna tycktes vara odlade runt knuten. När det var dags att gå till sängs hade de blivit inlåsta på ett loft med lågt till tak. Inlåsningen skulle förhindra att någon frestades att lämna stället före 6.30 på morgonen. De funderade på vad som skulle ha hänt om det hade börjat brinna. Killen hade fällt upp sin fickkniv och haft den nära sig under natten. De båda sa, halvt på skämt, halvt på allvar, att de trodde att de skulle sluta sina dagar i en grund grav i vildmarken runt Manjarin. Jag frågade paret om någon av männen var den Tomas, som enligt sig själv var en reinkarnernad tempelriddare, men enligt de skäggiga männen var han just nu på vandring till Jerusalem. Deras berättelse och mina möten på La Casa de los Dioses igår, fick mig att inse vilken omfattande subkultur som omger Caminon. På många sätt är det en ännu levande del av medeltidens kultur och brinnande religionsyttringar.

(NYTT 2015: Vill ni själva se en glimt av tempelriddar-Tomas och hur det går till på Manjarin så finns några glimtar därifrån i dokumentären ”Walking the Camino”. Läs mer i det här blogginlägget.)

Vägen

Vägen

Jag för min del hoppade gärna över det medeltida idag, och fortsatte min vandring på 2000-talet framåt genom det pastorala, grönskande landskapet. Mina raster och lagom tempo hade tydligen byggt upp min styrka snarare än tvärt om, för jag kände mig lätt som en fjäder på vägen. På krönet av bergsmassivet tog jag till och med en omväg upp på en bergstopp. Långt borta, och kanske tusen meter lägre ner i höjdled, såg jag staden Ponferrada, dit jag skulle anlända i övermorgon.

El Acebo de San Miguel

Stigen ner mot El Acebo de San Miguel var smal och gropig. Det gällde att hålla koll på var jag satte ner fötterna. Med cirka tre kilometer kvar att gå passerade jag ett par unga tyska tjejer som satt på marken med håglöst kroppsspråk. De frågade mig på tyska om jag visste hur långt det var kvar. När jag svarade dem ”drei Kilometer glaube ich”, kved den ena av dem så uppgivet att jag nästan var beredd att bära henne på ryggen. De var inte skadade, bara trötta. De hade vatten och matsäck så jag kunde inte göra mer för dem än att önska Buen Camino.

Ner mot el Acebo

Ner mot el Acebo

Det var speciellt att närma sig El Acebo. Första vyn var från ovan, lite som att landa med ett flygplan. Vägen ledde brant rakt ner på bygatan mellan de medeltida, enkla husen. Av vilka flera var lyxigt renoverade. Det första huset var ett snyggt bed and breakfast med en liten mataffär i bottenplanet. La Rosa del Aguas hette det och eftersom jag var mätt på härbärgen bestämde jag mig omgående för att ta ett rum där. Ställets ägarinna tog emot bakom den kombinerade butiksdisken och receptionen. Jag fick det sista rummet och hon berättade att de serverade frukostbuffé på övervåningen i morgon.

– Och du får gärna använda vår solterass bakom huset också, sa hon med ett leende.

Bra avslutning på en fin dag. Hotellet i bakgrunden.

Bra avslutning på en fin dag. Hotellet i bakgrunden.

Återigen var känslan av välbehag helt i en egen klass när jag klev in i det rena rummet med sin mjuka, breda säng och privata dusch. Trots att jag hade gått långt var klockan inte särskilt mycket. Efter duschen, när jag såg mig själv naken i hotellrummets stora spegel konstaterade jag dels att jag hade gått ner några kilo i vikt men också att jag hade en knivskarp ”bonnsolbränna” som följde konturerna av linnet och shortsen. Jag kanske skulle testa den där solterrassen tänkte jag och tog på mig badshortsen. Väl nere i den gassande solen på terrassen blev snabbt för hett och jag retirerade snart till balkongen på skuggsidan och skrev istället. Efter någon timme såg jag de trötta tyskorna nere på gatan, på väg in i byn. Skönt att se dem välbehållna.

Mitt emot härbärget låg en restaurang som väl stod sig i internationell jämförelse. Miljön var både mysig och vacker på uteserveringen bland de renoverade, urgamla husen. Maten var fantastisk. Den höga standarden förvånade mig. Kanske hade Ponferradas invånare sina veckoslutshus här uppe. Jag var sist kvar på uteserveringen. Personalen skulle stänga tidigt för att gå på någon gemensam tillställning, men de lät mig sitta kvar med mitt glas vin. Välbefinnandet var stort.


Visa större karta
Ingången till el Acebo på Google street view. Mitt pensionat till vänster. Kolla runt i bilden ovan med hjälp av musen!

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

En kommentar till 20: Murias de Rechivaldo – El Acebo (33,1 km)

Instagram
Vill du bidra till att hålla min blogg igång och/eller tacka för läsningen?

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!