Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

19: Villares de Mazarife – Murias de Rechivaldo (35,4 km)

29 juni 2011. Onsdag

Vistelsen på Tio Pepe i Villares de Mazarife hade varit vilsam. Rumskamraten Christian var inte heller morgontidig av sig så vi gick upp först när klockan hade passerat åtta. De flesta andra vandrare hade redan lämnat härbärget när vi åt frukost nere i restaurangen, och tack och lov hade vi för en gångs skull sluppit ljudet av deras tidiga sortier. Christian tog det ännu lugnare än jag, så vi sa hej då på Tio Pepe, och jag fortsatte min vandring. Det kändes bra att inte bindas upp av de trevliga människorna jag mötte på vägen. Jag lämnade det till försynen att avgöra när vi sågs och när vi skildes åt. Den här gången ville jag känna mig fri att gå som jag ville.

Milsvida grönsaksodlingar

Milsvida grönsaksodlingar

Det var åter en solig men kylig morgon. Landskapet var fortfarande flackt men vägen kantades nu av fält med frodiga odlingar av majs och andra grönsaker. Sakta märktes en övergång till en annan typ av klimat, när jag började närma mig bergen och bortom dem, Atlanten. Vid en motorvägs-övergång möttes åter de alternativa Camino-sträckningarna, och jag tackade mig själv för att ha valt den lite längre och mer lantliga vägen efter Virgen del Camino. I nästa by skulle det bli dags för ytterligare ett vägval.

Hospital de Orbigo

Byn hette Hospital de Orbigo och namnet antydde att det var platsen för ännu ett av de otaliga pilgrimshospital som funnits längs vägen till Santiago de Compostela genom århundradena. Under min vecka på sjukhuset i León fullföljde jag uppenbarligen en gammal fin tradition av att bli sjuk på vandringen. Nu är det i och för sig fel att översätta ett medeltida hospital med ”sjukhus”. Det lär mer ha varit en form av härbärge där munkar och nunnor även sysslade med läkekonst.

I ingången till byn var det lite svårt att navigera. Tydligen hade vägen ändrats för i en rondell fanns en mängd pilar åt olika håll. Jag konfererade med några tjejer som såg lika tveksamma ut som jag, och tillsist valde vi rätt väg framåt. Då hörde jag ett ilsket tutande och en vit skåpbil körde om mig i vansinnig hastighet. Vägen kantades av låga enfamiljshus och vid ett av dessa tvärnitade skåpbilen och tutade en gång till. Därefter hoppade en kvinna ut från förarplatsen. Genast började hon blåsa i en visselpipa som en desperat fotbollsdomare. Hon sprang fram till ett hus och hängde en vit plastpåse på dörren. Sekunder senare var hon tillbaka i skåpbilen och fortsatte sin vilt tutande färd. Hon var brödbud och jag skulle se många fler som henne de kommande dagarna. Folk i de här trakterna ville uppenbarligen ha sitt bröd superfärskt.

Kort videoklipp med det frenetiskt tutande och visselblåsande brödbudet

Sägenomspunna Punte de Orbigo

Sägenomspunna Punte de Orbigo

Nu befann jag mig vid en mycket lång medeltida stenbro. Varför den var så lång är svårt att förstå idag, eftersom det hade räckt med en betydligt blygsammare bro för att korsa vattendraget som flyter under densamma. Kanske hade strömmarna varit stridare för några hundra år sedan. Bron heter Punte de Orbigo och har en sägen förknippad med sin historia. Det sägs att riddare belägrade bron på 1200-talet och där utmanade han alla som ville komma över på duell. 300 lansar ska ha brutits innan han gav upp.

Hospital de Orbigo var ytterligare en trivsam och välhållen by med restauranger, affärer och banker. Det gick rätt fort att passera igenom och på andra sidan tog grönsaksodlingarna vid igen. Jag slog mig ner på en bänk och bytte strumpor. Ett gäng cyklande pilgrimer kom susande förbi. De blev allt vanligare ju närmare Santiago jag kom, och de var inte alltid så hänsynsfulla mot oss som tog oss fram till fots längs de smala och stigarna.

Pimentos Padrón

Pimentos Padrón

Vacker väg vidtar

Som planerat valde jag den längre och mer lantliga vägen. Det verkade som om byborna i de här trakterna var mer benägna att dra nytta av affärs-möjligheterna som de moderna pilgrimerna förde med dig. Eller också var det på grund av högsäsongen och sommarvärmen som det kändes så inbjudande att komma in i byarna här. I Villares de Órbigo åt jag lunch på en relativt nyöppnad restaurang, på en lika uppiffad och snygg bygata. Även här verkade de hängivna till att ta hand om gästerna och de serverade den bästa skinkomelettmacka jag har ätit. Dessutom serverade de färska, närodlade pimientos padrón. Alltså små, friterade pepparfrukter som är oerhört goda.

Christian kom ikapp mig och gjorde mig sällskap på uteserveringen på bygatan. Det var sista gången vi skulle ses på vandringen.

Pilgrimskonst

Pilgrimskonst

Efter lunch så övergick slättlandet till alltmer kuperad terräng. I fjärran låg Galiciens lockande berg. Naturen blev mer omväxlande och jag gick genom lövskogar och över blomsterängar med mängder av färggranna fjärilar. Här och var låg bondgårdar och några gånger sträckte sig Caminon över ladugårdsplanerna. Det var så vackert att jag blev helt euforisk. Lyckan över att fått chansen att återvända till vandringsleden mot Santiago fyllde hela mig. Som det nu blev, var det ofrivilliga uppehållet på några månader det bästa som kunde hänt. Annars hade jag sannolikt kommit hem  med en något mer lågmäld och dyster skildring av vandringen. Så småningom kom jag ut ur skogsvegetationen. Långt där framme såg jag staden Astorga. Mellan mig och staden låg ett vidsträckt fält med ockrafärgad, dammig jord.

La Casa de los dioses

En dryg halvmil före Astorga, mitt ute på det torra fältet passerade jag en tegellada. Där satt ett gäng vandrare under ett par solskydd. Mellan dem stod vad som liknade ett marknadsstånd fullt med juicer, kaffe, allsköns téer, frukt och annat.

Ta vad du vill ha och lägg vad du vill i burken där, sa en av vandrarna.

Unga pilgrimer vilar vid La Casa de los dioses

Unga pilgrimer vilar vid La Casa de los dioses

Nischer i ladans vägg var fyllda med ikoner, hinduiska statyer och liknande. På en stubbe stod en samling bergkristaller. Mina hippiefördomar slog till ett kort ögonblick, men det såg mysigt ut och jag behövde vila, så jag slog mig ner i skuggan med ett glas vatten.

Är det du som har ordnat det här, frågade jag mannen som hade tilltalat mig.

 Nej sa han, han som har stället är bakom huset nånstans.

Mannen som var senig, solbränd och någonstans runt 35 år, berättade vidare att han var holländare och på väg tillbaka från Santiago till St Jean Pied de Port. Trots att han redan gått hela vägen i den vanliga riktningen. Jag kunde inte låta bli att fråga ”varför”.

Jag gillar att vara på Caminon. Det är en bra plats att förändras på, sa han.

Belgisk pilgrim som vandrade utan pengar.

Belgisk pilgrim som vandrade utan pengar.

En annan, yngre man kom fram till oss för att titta till en dammig, flämtande hund som låg i sanden. Den yngre var belgare. Kortväxt, skäggig, och lika dammig som jycken. Han var i färd med att gå till alla tre klassiska, katolska pilgrimsorter som förutom Santiago de Compostela är Jerusalem och Rom. Hans tro var förmodligen lite egen, för runt halsen hade han både ett radband med krucifix och ett marijuanasmycke. Hunden var hans följeslagare. Den hade hittat honom längs vägen och adopterat den unge mannen till husse.

Belgarens hund

Belgarens hund

Under solskyddet på andra sidan bordet med förfriskningar och stubben med kristaller, satt ett gäng unga vandrare. Det skulle visa sig att den unga italienska tjejen Federica satt där också. Henne skulle jag träffa några dagar senare och då skulle vi komma på att vi befunnit oss här samtidigt. Då berättade hon mer om den yngre belgaren. Inte nog med att han skulle vandra till alla pilgrimsmålen, han skulle göra det helt utan pengar också. Han hade inte en bunt kreditkort i ryggsäcken som jag, utan han tog sig fram genom att bo på härbärgen som enbart drevs med donationer, och platser som den här.

Jag var tråkigt nog lite avvaktande trots att jag satt där. Mina inpräglade fördomar stökade runt i medvetandet. När Federica berättade mer om personerna jag omgav mig med, skulle jag ångra att jag inte stannade lite längre.

David Vidal

David Vidal

Mannen som hade ordnat stället kom runt hörnet. Han hade höftskynke, bar överkropp och långt hår. Åldern var svårbestämd. Kanske 35.

Han kom fram och välkomnade mig med en stor kram.

 I’m David, welcome to paradise, sa han.

Hans idé med platsen var att skapa en oas.

Pengarna är inte viktiga. Att ge är det viktiga för man får tillbaka mer än man ger, om man ger obegränsat, sa han och gick bort till stubben med kristaller och rättade försiktigt till den största.

Det var ett fint ställe han hade. En liten, kärleksfull bubbla, bortvänd från resten av världen.

Kort videoklipp med David på La Casa de los dioses

Efter hemkomsten forskade jag lite mer i mannen som drev La Casa de los dioses och har hållit mig uppdaterad sedan dess. Han heter David Vidal och kommer från Barcelona. Jag skriver ”drev” för i oktober 2016 valde han att lämna platsen och vandra vidare mot Santiago. Enligt uppgift med en ny partner. Om min text här ovanför antyder att stället hade droganknytning var förhållandet i själva verket det omvända. Davids vision var en drogfri oas för pilgrimer.

Under 2013 och i början av 2014 verkade det som att ladan där han höll till utanför Astorga skulle säljas. Några eldsjälar startade en insamling till David på Facebook, och han fick vara kvar. En dokumentär om stället är under produktion (oktober 2016). Det finns en trailer på Vimeo om du klickar här

Vidare

Det är det man INTE gör som man ångrar i livet. Jag önskar att jag hade stannat på El Casa de los dioses en längre stund. Att min nyfikenhet hade fått ta över istället för min tillknäppta skepsis. Men där var jag inte, utan jag fortsatte mot Astorga i den varma eftermiddagen. Jag hade läst om ett litet härbärge, mitt ute i ingenstans som drevs i samma anda som ”paradiset” jag just lämnat. astorgaFör att orka gå dit i morgon dag så behövde jag gå lite längre än Astorga idag. Det känns inte heller så lockande att krypa in i ett härbärge i en gassande het stad. Astorga var annars en mycket fin och trevlig stad med starka anor från romartiden. Den ligger i korsvägen mellan två viktiga romerska vägar. Än idag såg stadssilhuetten lite romersk ut på håll, tyckte jag. En katedral och ett biskopspalats är ett par av stadens mer prominenta landmärken i dagens Astorga. Biskopspalatset är ritat av Gaudí, som mest är känd för sina spektakulära byggnader i Barcelona. Idag inhyser huset ett pilgrimsmuseum. När det stod klart i början på nittonhundratalet ville dåtidens biskop inte bo där, för han tyckte det var allt för lyxigt.

Gaudis biskopspalats

Gaudis biskopspalats i Astorga

Jag slog jag mig ner på torget framför palatset, på uteserveringen till ett lite flottare kafé. Där beställde jag kaffe och en ostmacka. Den korrekt klädde servitören betraktade mig förväntansfullt när jag bet i mackan. Sedan frågade han ivrigt om det var gott. Det var det. Osten var faktiskt anmärkningsvärt god och då berättade servitören mycket stolt att det var en lokal specialitet. Man kunde nästan trott att det var han själv som tillverkat den.

Jag bröt upp och fortsatte de sista kilometrarna, fram till den sömniga, men återigen fina byn Murias de Rechivaldo. Här fanns flera härbärgen och jag valde ett privat i bortre änden av byn. De erbjöd tvätt i maskin och även middag och frukost. En kvinna stod i köket och tillagade något som luktade gott, och jag valde att köpa hela servicepaketet. Jag, ett italienskt gift par och två äldre fransoser skulle äta tillsammans i det lilla köket. De talade med varandra på en mix av sina respektive språk, som jag förstod hyfsat bra, men de i sin tur förstod ingen engelska, vilket var rätt skönt. Jag log snällt mot dem och spelade behagligt okunnig i språk.

Efter maten gick jag ett varv på byn. En pytteliten bar var packad med ortsbor. Jag köpte en liten öl och satte mig utanför och betraktade en brokig skara människor som satt utanför sina hus och tog det lugnt i den svala kvällen. Även om dagarna var heta, blev kvällarna och nätterna lite kyliga.

Jag återvände till sovsalen och gjorde natt.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här