Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

22: Ponferrada – Trabadelo (36,7 km)

2 juli 2011. Lördag

Det fortsatte att vara extremt varmt för årstiden och det här skulle bli den hetaste dagen. Mig gjorde det ingenting, jag hade den frusna upplevelsen från första halvan i mars färskt minne, och den här temperaturen var helt klart att föredra. Jag lämnade det lilla hotellet vid åttatiden, utvilad och pigg eftersom jag valde själv när jag ville vakna. Återigen sa mig instinkten att jag ville gå långt idag, men jag bestämde ingenting. Som minst skulle jag ändå gå till Villafranca del Bierzo, sedan fick jag se. Men det var tydligt att jag kunde gå lika långt, eller till och med längre, bara genom att byta den forcerade attityden från i mars, till en mer avslappnad hållning.

Villafranca del Bierzo ligger som i en gryta. 37 grader varmt var det denna dag.

Villafranca del Bierzo ligger som i en gryta. 37 grader varmt var det denna dag.

Vägen till Villafranca kändes ganska dryg utan någon egentlig anledning. Delvis kanske det berodde på att jag nu var ute på sjunde dagen och att den inledande endorfinkicken började klinga av. De senaste dagarna hade också varit så spännande och omväxlande i bergen, att den mer ordinära vandringen över landsbygden och genom små städer kändes lite enformig. Det tycktes också som att antalet vandrare hade ökat. Någon hade sagt att i alla större städer från och med Ponferrada så skulle antalet pilgrimer tillta. Vägen ut ur staden gick genom vanliga bostadsområden och det tog en god stund att komma ut på landet. Jag passerade några mindre byar och sedan blev landskapet omväxlande, vackert och kuperat.

Villafranca del Bierzo

Jag nådde Villafranca del Bierzo vid klockan ett. En liten stad som redan på 900-talet blev ett huvudstopp för dåtidens pilgrimer påväg till Santiago. Den medeltida stämningen gör sig fortfarande påmind när man, via en lång och ganska brant nedförsbacke, närmar sig stadskärnan. Det var svårt att hitta de centrala delarna bland de vindlande medeltida gränderna. Jag var mycket hungrig och i starkt behov av kall dryck, men plötsligt var jag ute ur staden igen, på andra sidan. Där träffade jag svenskan och sydafrikanskan som pekade ut vägen tillbaka till ett torg där det fanns gott om restauranger. Baklänges är aldrig kul på El Camino men jag var så hungrig så det inte fanns något val. Jag hittade torget och fick en bra lunch på en uteservering, nersköljt med två iskalla citronfanta som började bli lite av ett beroende i hettan. En stor blinkande display på en reklamskylt visade att det var 37 grader varmt på torget. Eftersom staden låg som i en gryta blev hettan klaustrofobisk. Andra vandrare tycktes ha slagit sig till ro för dagen. För de som är begivna på lite lyxigare övernattning stoltserar staden med ett paradorhotell. Men jag ville inte tillbringa eftermiddagen här. Stärkt av lunchen vandrade jag vidare, efter att ha fyllt på matsäcksförrådet på ett bra snabbköp.

Vägen blir att lummigare.

Vägen blir att lummigare.

Skogar med keltiska vibbar tar vid

Landskapet bytte skepnad efter Villafranca del Bierzo och vägen slingrade sig fram i en djup dalgång, längs en tämligen övergiven landsväg. Den följde i sin tur en flod omgiven av frodiga träd. Att vägen var öde berodde en ny motorväg som gick på enormt höga och långa broar. Högt över huvudet på mig susade bilarna fram, på väg mot kusten. Det verkade som om de flesta vandrare lagt av för dagen men efter en stund kom en lång, smal tjej ikapp mig. Hon vandrade med ett uppfällt paraply som skydd för solen och ett huckle på huvudet. Hon hade sett mig från ett härbärge där hon först tänkt stanna, men tydligen inspirerade jag till fortsatt vandring. Hon frågade vad jag hette:

Magnus, sa jag
Manino? Sa hon.
No Magnus, sa jag igen och försökte få det att låta så latinskt som det ju är.
– Manino, sa hon igen.
Yes! Manino, sa jag.

Hon log och sa att hon hette Federica. Vi småpratade lite en stund, men vi höll olika tempon och snart gick jag själv igen. Det var fortfarande mycket varmt. Längre ner på vänster sida om vägen strömmade en liten flod som såg svalkande ut. Jag övervägde om jag skulle ta en paus och hoppa i. Men eftersom jag inte hade en aning om vad det var för vatten, lät jag bli.

Trabadelo

Svalka

Trabadelo var inte stort, men stoltserade med två härbärgen som båda skulle vara fina. När jag klev in i byn, drypande av svett, såg jag en villa till vänster. Ett omisskännligt ljusblått glitter från en pool skymtade mellan träden i trädgården bakom huset. Mitt emot låg det privata härbärget. Det såg ut att leva upp till sitt goda rykte och eftersom jag hade bott på pensionat i två nätter tänkte jag vara duktig och återgå till sovsal den här natten. Mellan huvudstoppen är det färre som övernattar och här i Trabadelo var det mycket lugnt. Den enda människa jag såg i den dallrande hettan på gatan var en ung kille som satt utanför härbärget. Han visade sig vara receptionisten och när han såg min svettiga uppenbarelse och mina långa blickar ner mot villan, erbjöd han mig ett privat rum där, med tillgång poolen för 22 euro. Därmed var mina tankar på att bo i sovsal som bortblåsta. Jag köpte med mig ett par iskalla burkar med öl och gick ner mot huset.

Svalka

Tajmingen att hitta ett ställe med pool just idag var klockren. Ingången till mitt rum låg bredvid poolen nere i den folktomma och avsides trädgården bakom huset.  I mitt överhettade tillstånd släppte jag bara ryggsäcken vid poolkanten, rev av mig kläderna och kastade mig i det svala vattnet. En stund senare kom killen från receptionen ner till poolen och gjorde samma sak. Vi snackade lite och han berättade att det mycket väl gick att bada i floden som flöt förbi om man ville. Länge fram längs vägen fanns till och med något han kallade en ”playa” dit lokalbefolkningen brukade gå på helgerna. Playa lät som ett stort ord i relation till den smala floden, men allt är väl relativt.

el-puente-peregrino

El Puente Peregrino

God mat och trevligt möte

Senare på kvällen åt jag på en trevlig liten restaurang längre fram i byn. El Puente Peregrino (finns på Tripadvisor och på Facebook.). Den drevs av en holländare och menyn kändes lite mer kreativ och nordeuropeisk än de vanliga pilgrimsmenyerna. Här var det lite mer pilgrimer i farten. De bodde antagligen på det kommunala härbärget som låg i den här änden av den lilla byn. Jag åt en vegetarisk lasagne som var fantastiskt god. På restaurangen mötte jag återigen Federica. Jag kände knappt igen henne utan vandringskläderna och hucklet på huvudet. Vi fortsatte samtalet där vi slutat tidigare på dagen, och som så ofta på el Camino blev samtalet mycket personligt. Även Federica hade en stark personlig berättelse om vad som lett fram till hennes vandring, men den återger jag inte här. Det visade sig för övrigt att vi befunnit oss samtidigt på ”La Casa de los Dioses” före Astorga, där David Vidal bjöd på förfriskningar och där jag träffade pilgrimer som mer eller mindre gjort det till en livsstil att vara på Caminon.

Folklivet i Trabadelo bestod denna afton av en åsna, en ko och en man på cykel.

Folklivet i Trabadelo bestod denna afton av en åsna, en ko och en man på cykel.

Jag slutade dagen med att pejla in ett öppet trådlöst nätverk för att blogga en stund. En ko, en åsna och en man på cykel passerade. Just kor, och kanske i synnerhet deras exkrement skulle bli lite av ett ledmotiv de kommande dagarna.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här