Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

Till León

16 mars 2011. Onsdag

På natten vaknade jag återigen av frossa. Febern steg dramatiskt. Dessutom svullnade mina knän upp med en vansinnig smärta som följd. En smärta jag bara kommit i närheten av när jag bröt armen i en cykelvurpa en gång.  Jag försökte ligga blickstilla för att det inte skulle göra ont. Gissningsvis var febern uppe i trakten av 40 grader och jag kände i töcknet att mitt enda val var att försöka dämpa febern med värktabletter. Att komma åt pillren i ryggsäcken var inte lätt i mitt tillstånd, men jag lyckades och febern sjönk efter en stund, med resultatet att sängen blev plaskvåt av svett i stället.

Nästa morgon hade jag inget annat val än trotsa smärtan för att ta mig till receptionen. Primärt för att jag behövde vätska och för att tala om för personalen att jag skulle bli kvar. Men jag mindes också att det fanns en affisch med ett telefonnummer för pilgrimer som behövde vård. Väl nere kunde jag bara konstatera att dörren till baren var stängd och låst. Det fanns inget annat att göra än att baxa kroppen uppför trappen igen, mest med hjälp av armarna och ledstängerna eftersom mina knän värkte och kändes helt slutkörda. Inflammationen i skenbenet hade också tilltagit. En timme senare gjorde jag om proceduren och nu stod en man i receptionen. Det gick förstås bra att stanna ett dygn till på det ödsliga hotellet. Jag köpte några burkar energidryck och apelsinjuice samt noterade sjukvårdsnumret.

Tillbaka på rummet ringde jag, men trots att affischen var på engelska, så kunde den som svarade i andra änden inte ett ord på något annat språk än spanska. Nöden har ingen lag tänkte jag och ringde larmnumret 112 i stället, även om det kändes en aning överdramatiskt. Där kunde telefonisten perfekt engelska och när  jag berättat om min belägenhet skickade de en läkare från Sahagún. Staden där jag ett dygn tidigare ätit kycklingvingar på tjurfäktarrestaurangen. Sahagún kändes mycket långt bort med en vandrares mått mätt, men med bil var det inte mer än tjugo minuters körning. När doktorn och hennes assistent hade hittat upp till mig konstaterade de ganska snabbt att jag behövde komma till sjukhus. Trots att jag mådde så dåligt, insåg jag inte att mitt tillstånd faktiskt var livshotande.

Läkaren bad mig packa ihop mina saker och förbereda mig för ambulanstransport till León. Ytterligare en knapp timme senare knackade det på dörren. Två ambulansmän kom in och hjälpte mig nerför trappan. Det var lunchtid och nu ganska mycket folk i baren. Där fanns några pilgrimer. Bland annat Pacos kompis som tappat sin handske efter Belorado. Han såg smått chockad ut och frågade vad som hänt. På väg ut ropade jag något till svar som han säkert inte fattade. Ute på gatan stod en skara nyfikna bybor runt den stora gula ambulansen.

Jag smålog åt uppståndelsen och stultade för egen maskin in i ambulansen och la mig på britsen. Den första känslan som kom över mig var lättnad över känna riktig värme för första gången på flera dagar. När ambulansen satte fart tänkte jag ironiskt, att jag nu skulle komma ikapp Jürgen och Erik i León trots allt.

León

Universitetssjukhuset i León

Universitetssjukhuset i León

Tre kvart senare låg jag i undersöknings-rummet på akuten. En trevlig sköterska, vars lättsamma småprat till största delen var bortkastat på mig, tog flera rör med blod. Under den långa väntan på provsvaren låg jag och funderade på fortsättningen. Antagligen skulle jag bli utskriven med några mediciner i bagaget, tänkte jag. Hemma i Sverige hade min familj fått uppdraget att googla efter hotell för natten och flyglösningar till Sverige redan i morgon. Tillsist kom den unge läkaren tillbaka in i undersökningsrummet med en bekymrad min.

Proverna ser inte alls bra ut. Du har väldigt höga halter av bakterier i blodomloppet och måste stanna här på sjukhuset, sa han.

Över natten? frågade jag utan att riktigt förstå innebörden av det han just sagt.

Nej minst fem dygn, upp till en vecka, svarade han.

Det var först nu jag insåg att det var allvarligt. En insikt som inte gjorde mig rädd utan mer förvånad. Jag hade fått blodförgiftning.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående


Visa större karta

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här