Den katolska traditionen att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela började på 800-talet, när kvarlevorna efter aposteln Sankt Jakob ska ha hittats i Iria Flavia (nuvarande Padrón) i Galicien. Iago är spanska för ’Jakob’ så det är efter Sankt Jakob som Santiago har fått sitt namn. På engelska heter han St. James. Jakob var alltså en av Jesu tolv apostlar. Han var bror till aposteln Johannes som är upphovsman till Johannesevangeliet. Enligt sägnen seglade Jakob till Kap Finisterre vid den Galiciska Atlantkusten, tio mil väster om nuvarande Santiago de Compostela, för att missionera cirka år 40 efter Kristus. Finisterre var då en av kelternas viktigaste kultplatser. Iberiska halvön styrdes till stor del av romarna och man vet att sjöfarare mellan Palestina och exempelvis de brittiska öarna passerade Finisterre, så det är praktiskt möjligt att Sankt Jakob verkligen har varit på platsen. Det finns dock inga skriftliga källor som bekräftar det.
Missionerandet gick inte så bra för aposteln. Han lyckades enligt legenden bara övertyga en enda kelt att byta religion, så han återvände till Jerusalem i så gott som oförrättat ärende. Där hamnade han i onåd hos den romerska ståthållaren Herodes Agrippa I, och halshöggs. Därmed blev han den förste av apostlarna att bli martyr. Jakobs lärljungar ska då ha fraktat den nyblivne martyrens kvarlevor tillbaka till Galicien och begravt dem där. Hur denna transport gick till finns det flera myter omkring. Vissa säger att hans kropp fraktades på ett skepp av sten, uppburet av änglar. Sankt Jakob och två av hans lärljungar ska då ha begravts i en krypta nära dagens Padrón.
800 år senare pågick strider på den Iberiska halvön (dagens Spanien) mellan kristna folkgrupper i norr och de stora muslimska områdena i söder (de så kallade morerna). Sägnen säger vidare att en eremit, eller möjligen fåraherde, vid namn Pelagio lockades till Sankt Jakobs begravningsplats vägledd av en starkt lysande stjärna. Den dåvarande biskopen bekräftade att det verkligen var helgonets kvarlevor som fanns där. Beviset skulle vara att det fanns tre skelett i graven, varav ett var halshugget. Dåvarande påven accepterade detta bevis utan tvekan och utfärdade omgående ett äkthetsintyg. Kvarlevorna flyttades efter ett tag uppåt och inåt landet till det som idag är Santiago de Compostela, för att inte riskera att graven skulle plundras av vikingar och andra.
De splittrade kristna grupperna hade svårt få framgångar i korståget mot de mer sammanhållna morerna, Det sensationella fyndet av en av Jesus mest älskade apostlar utgjorde därför en fantastisk propaganda i kriget. Så prominenta reliker stärkte den religiösa kampviljan. Sankt Jakobs ande sägs till och med ha medverkat själv i ett slag mot morerna i Rioja år 844. Vålnaden skulle då ha ridit runt på slagfälten och dödat morer. Därför avbildas han på tre olika sätt i kyrkorna längs vägen. Vi ser ofta den fredliga pilgrimsvarianten; “Santiago Peregrino” med vandringsstav och vattenkalebass, men också ibland den mer bloddrypande “Santiago Matamoros” – mordödaren, till häst och med draget svärd. Den tredje versionen är Santiago Apostol (Aposteln). Vid upptäckten av Sankt Jakobs grav ska kung Alfonso II ”den kyske”, av Asturien själv ha vallfärdat till graven. Han utgick då från Oviedo – sträckningen som idag kallas Camino Primitivo (som betyder ”den ursprungliga vägen” – inte ”den primitiva”).
Den katolska traditionen att pilgrimsvandra till Sankt Jakobs grav för att få syndernas förlåtelse hade sin första guldålder runt 1100- och 1300-talen. Därför finns det många olika Caminovägar till Santiago. Tidvis har krig eller rövare också gjort områden farliga, vilket har ändrat sträckningarna från en tid till en annan. Självklart fick man sedan gå hela vägen hem igen.
Även många svenskar vallfärdade till Santiago. Två av dem var heliga Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson som vandrade vägen till Santiago 1341-42. De som utgick från Stockholm samlades ofta i grupper vid Sankt Jakobs kyrka intill operan vid Kungsträdgården innan en båtfärd ner till kontinenten vidtog. (En äldre version av kyrkan – inte den nuvarande, röda.)
Det som oftast kallas El Camino i vår tid är sträckan från Saint-Jean-Pied-de-Port i franska Pyrenéerna till Santiago de Compostela. ”Franska vägen”, eller ”Camino Francés”, är ett mer exakt namn. Den har länge varit den i särklass vanligaste rutten och här är servicen med härbärgen och annat som mest utbyggd.
Från att under en tid på 1900-talet varit nästan bortglömd har El Caminos popularitet vuxit lavinartat under 2000-talets två första decennier. Det ökade antalet pilgrimer har gjort att fler och fler upptäcker de andra vandringsvägarna till Santiago, som exempelvis Camino Portugués, Camino Inglés eller Camino del Norte. Den katolska prägeln är fortfarande stark, men många pilgrimsvandrar idag av mer fria skäl, själsliga eller andliga. En minoritet av de som vandrar säger att de inte har några som helst spirituella avsikter med sin vandring.
Vad betyder då ”Compostela”? Vissa menar att namnet syftar på stjärnan som vägledde eremiten/herden Pelagio till Jakobs grav. Andra hävdar att det är en variant av det romerska ordet för ’begravningsplats’. Mer poetiskt, enligt tolkningen som de flesta har fastnat för, betyder ”Compostela” ’många stjärnor’, syftande på att Vintergatan syns på himlavalvet parallellt med Caminons sträckning från öster till väster. Vintergatans stjärnor vägleder vandrarna framåt på vägen.
Vissa anser att vandringarna längs El Camino har betydligt äldre anor och att slutmålet förr var Atlantkusten – ”Finisterre” betyder ’världens ände’. Klart är att romarna hade en väg som till stora delar överensstämde med dagens Camino, vilket märks tydligt på flera ställen även i vår tid. Det är inte orimligt att tänka sig att de som färdades på vägen även tidigare hade andliga ärenden ut till de keltiska kultplatserna vid kusten.
Den keltiska traditionen talar om en ö dit de avlidna kom efter kroppens död. Ön kallades Tír na nÓg vilket betyder ungefär den eviga ungdomens ö. Dit kunde man bara komma efter att ha genomfört en lång och mödosam vandring. Legenden placerade den i havet väster om Kap Finisterra. På klippan där fyren numera ligger, finns resterna av ett keltiskt tempel med ett solaltare – Ara Solis. Att kelterna dyrkade solen ute på Kap Finisterre är inte konstigt. Även idag samlas vi som vandrat hit på klippan vid solnedgången och hänförs av att se solskivan sänka sig i Atlanten. Enligt uråldriga traditioner är öst förknippat med födelse, och väst med döden (eller snarare övergång till ett annat tillstånd i ett evigt kretslopp). Intressant nog kändes hela vandringen för mig som en lång metafor för livet.
Den första ”guideboken” till El Camino skrevs 1139. Formellt står påven Calixtus II som författare men den verklige skribenten var pilgrimen Ayrneric Picaud. Boken kallas Codex Calixtinus och förvaras i katedralen i Santiago. Jakobs ben sägs vara begravda under högaltaret i katedralen i Santiago. Att gå ner i kryptan och se på kistan är mer eller mindre obligatoriskt även för dagens vandrare.
För min egen del är det egentligen oviktigt vad som är den ”rätta” historien för El Camino. Den är en fantastisk och unik upplevelse helt i sin egen rätt oavsett av vilken anledning vi vandrar. Även om jag inte tror på att Sankt Jakob verkligen ligger i Santiagos katedral, kan han givetvis ha varit begraven i trakten. Alla bilderna av honom längs vägen, gör honom för mig till en slags sympatisk kompisfigur på vägen. Alla hängivna pilgrimer genom århundradena som utstått hårda strapatser på vägen är också vördnadsbjudande. Även om jag inte tror att det finns några synder som måste förlåtas via späkning, eller att det universella, allomfattande medvetandet vi kallar Gud kan fördöma eller straffa sin skapelse.