Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

Böcker:

Fler boktips här
DVD

2. Roncesvalles – Larrasoaña (27 km)


Videokollage med bilder från andra dagens vandring

2 mars 2011. Onsdag

Den här natten lärde jag mig en av pilgrimshärbärgenas första regler; sov aldrig bredvid dörren till logementet eller toaletten, eftersom det är ett sabla springande där hela nätterna. Den här natten hade jag båda dörrarna på vardera sidan om min säng. Dessutom hade en större grupp anlänt till sovsalen bredvid. De hade ingen egen toa men uppenbarligen kraftiga, nattliga naturbehov. Jag hade också en lätt stress i kroppen hela natten. Det var som om reptilhjärnan var på sin vakt, medveten om att jag befann mig bland främlingar. Det var en vaksamhet som skulle störa sömnen flera av de kommande nätterna.

Frukost i baren i Roncesvalles

Frukost i baren i Roncesvalles

Frukosten intog vi på Roncesvalles numera välbekanta bar, innan vi fortsatte vår vandring. Café con leche, yoghurt och vitt bröd med smör. Och mer café con leche (som caffe latte fast i mindre koppar). Alla talade redan med ett luttrat tonfall om den kommande dagens vandring, även om de allra flesta bara hade ett dygns pilgrimserfarenhet att luta sig emot. Snacket som gick, sa att det var säkrast att undvika Caminons normala sträckning idag och hålla sig på landsvägen eftersom snön fortfarande låg tjock.

Av den rätt stora skaran pilgrimer som hade samlats i Roncesvalles, var vi nästan sist ut från härbärget. Vädret var precis lika dåligt som dagen innan. Molnen strök utmed marken och dagsljuset tog sig knappt igenom. Vi gick längs landsvägen och precis utanför samhället fanns en skylt som tillkännagav att det var 790 kilometer till Santiago. Det kändes surrealistiskt.

Uppmuntrande skylt på väg ut ur Roncesvalles

Uppmuntrande skylt på väg ut ur Roncesvalles

Vi gick genom fler slumrande byar och undrade var alla människor befann sig. Gula skyltar på husväggarna och spraymålade pilar visade Caminons sträckning. Landsvägen kändes både livsfarlig och trist att gå på, så när de gula Caminopilarna visade skarpt till höger, ut på en mindre grusväg valde vi att följa den, trots snacket i baren på morgonen. Man kan inte gärna anklaga oss för att lära av våra misstag. Det såg inte så illa ut vid första anblicken och vi tog oss relativt lätt fram i flera kilometer. Jürgen och Erik vandrade snabbt och jag hängde på bra, även om det kändes att jag låg farligt nära mitt max. Det var ett klassiskt misstag: det går bra att hålla högt tempo första dagen. Men det ska gå att vandra även nästa dag. Och nästa. Det är därför så viktigt att gå ut lugnt och inte forcera sig.

Min utrustning lämnade en del övrigt att önska dessutom. Impregneringen i jackan stod inte emot vätan. Den snarare sög åt sig så mycket vatten den bara kunde och såg till att behålla det. Mina skor tog in vatten över skaftet och Gore-Texmaterialet hade behövt en rejäl impregnering före avresan. Något jag ignorerat efter som jag skulle till just Spanien.

Med vårt galet uppskruvade tempo passerade vi snart alla som lämnat härbärget före oss. Det gick så pass fort, att några kommenterade vårt höga tempo. Av någon anledning blev jag väldigt stolt, för att inte säga mallig, över det. Samtidigt skrek min kropp att jag borde veta bättre och ta det lugnare.

Jag mindes ett återkommande uttryck i boken To the Field of Stars (av Kevin A. Kodd) som jag hade läst innan jag reste: ”The Camino will humble you”. Caminon kommer att göra dig ödmjuk. Trots det, och trots att jag föresatt mig att inte drabbas av målinriktad tävlingsmani, gick jag i just den fällan. Och jag skulle få betala mycket dyrt för det.
En öken av snö

En öken av snö

Efter en stund kom vi till kanten av ett översnöat fält där snödrev hade skapat ett vitt ökenliknande landskap. Vi kunde inte avgöra var vägen fortsatte och var osäkra på om vi ens skulle kunna ta oss igenom drivorna. Jürgen halade fram sin iPhone med en Camino GPS-funktion. Det hjälpte föga. Efter en stund kom en spansk Caminoveteran ikapp oss. En av dem som lite beskt kommenterat vårt höga tempo när vi passerade honom tidigare. Utan att tveka fortsatte han ut igenom de djupa snödrivorna. Vi följde efter. Men så fort vi återsåg huvudvägen valde vi att följa den ner till mer låglänt och snöfri mark.

Caminoveteraner

Caminoveteraner

Senare på förmiddagen vandrade vi på skogsstigar igen. Det var mestadels barmark nu och bitvis var utsikten riktigt vacker. Jag tog mig inte tid att njuta av den, för jag började sacka efter Jürgen och Erik. Det gjorde mig arg och frustrerad. Jag ökade tempot till max och lyckades att komma ifatt dem strax innan vi nådde staden Zubiri. Där kastade jag mina vandringsstavar i en sopcontainer, för att de mest kändes som hinder. Flera gånger hade jag varit nära att snubbla över dem när vägen bar nedåt.

Zubiri är en ort som många väljer för andra nattens uppehåll, men vi hade siktet inställt på Larrasoaña, ytterligare cirka nio kilometer längre fram på vägen. Vi hittade en bar och medan vi åt försökte jag fåfängt torka mina genomblöta skor, sockor och jacka. Men det allt för korta uppehållet gjorde dem bara kalla och blöta i stället för varma och blöta.

Larrasoaña

Larrasoaña

Härbärget i Larrasoaña visade sig vara riktigt dåligt. Det fanns ingen värme. Det var trångt och enormt slitet. Den enda öppna sovsalen blev snabbt proppfull. Eftersom alla var genomblöta, förvandlades hela rummet till ett kallt och blött inferno där inget kunde torka på hela natten. Eftersom jag hade haft nästan alla medhavda kläder på mig för att inte frysa, fanns inte mycket kvar att ta på mig för kvällen. Jag lyckades samla ihop en märklig mix av shorts, långa strumpor och min fleecetröja som hade torkat till hyfsat fort. Det fanns minst ett bättre hotell i Larrasoaña men det höll stängt på vintern.

Jag fick ta på mig det som var torrt och strunta i hur det såg ut

Jag fick ta på mig det som var torrt och strunta i hur det såg ut

När vi strosade längs huvudgatan syntes ingenting som antydde öppna serviceinrättningar av något slag. Vi lyckades haffa en kvinna som rastade sin hund och hon berättade att det mycket riktigt inte fanns det någon restaurang så här års. I övrigt var byn lika folktom som alla andra byar. Hundägaren tipsade dock om en liten affär som kanske skulle öppna efter siestan. Det artade sig till en riktig skitkväll.

När vi hade vilat en stund i det fuktiga och råkalla härbärget, gav vi oss ut i byn för att leta efter den lilla butiken. Den var inhyst i källaren till ett privathus och därför svår att upptäcka. Bakom disken i det kanske tio kvadratmeter stora rummet stod en kärv italiensk kvinna på dryga 50. Sortimentet på hennes butikshyllor var ändå hyfsat. Medan jag funderade på vad som skulle kunna duga som middag föll min blick på några andra pilgrimer som satt runt ett bord i ett angränsande rum. De hade fått mat och dessutom stod en flaska vin på bordet. Jag frågade kvinnan om vi också kunde få äta, men hon svarade kärvt att vi på sin höjd kunde få en bocadillo (macka).

– Ja, det vore jättegott, sa jag överdrivet entusiastiskt.

Hur det hela sedan gick till vet jag inte. Damen bad oss att sitta ner och vänta medan hon ordnade mackorna. Vi talade lite med henne och hon tinade sakta upp. Plötsligt sa hon, till vår förvåning att hon hade canneloni som hon kunde värma i mikron. I vårt uthungrade läge var det som att bli erbjuden en middag på stjärnkrog. Vi tackade ja på ett både dreglande och översvallande sätt. Då åkte även en flaska rödvin fram på bordet, medan mikron värmde de färdigköpta pastastyckena. Vi åt glupskt och när de sista bitarna lämnade tallrikarna tillkännagav vår värdinna att det nu var dags för huvudrätt. Det här gick verkligen i rätt riktning. Hon försvann en stund och kom sedan tillbaka med tallrikar med stekta ägg, korv och skinka. Fler av pilgrimerna vi hade träffat i Roncesvalles anslöt och även de blev utfodrade. Någon hittade en gitarr, fler flaskor vin dök upp på bordet och plötsligt var det fest. Förflyttningen från att tro att man inte skulle få någon mat alls, till att sitta och äta stekt korv lärde mig faktiskt vad det innebär att vara uppriktigt tacksam för det lilla. Då fortsatte kalaset.

Erik och Elisabetta

Erik och Elisabetta

Värdinnan, som nu hade presenterat sig som Elisabetta, kom in med efterrätt i form av dallriga portioner crème caramel, direkt uppstjälpta ur plast-förpackningarna. Hon ställde fram ännu mer vin och slog sig ner hos oss och pratade. Utan att överdriva blev kvällen en av de mest minnesvärda och roliga middagar jag har varit på. Både på grund av sällskapet och den absurda utvecklingen. Vill man bli lite högtidlig var det en nattvard av ett mer mänskligt slag än den högkyrkliga jag bevittnat i Roncesvalles klosterkyrka, kvällen före.

Vi vandrade glada tillbaka till vårt fuktiga, överbelagda kyffe till härbärge vid 23-tiden och lyckades faktiskt somna. Att dela rum med ett tjugotal andra medför förstås ett gäng nattliga ljud av det mer outhärdliga slaget. Jag var glad att jag var van att sova med öronproppar och att jag hade ett rejält lager med mig.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!