Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

1: St-Jean-Pied-de-Port – Roncesvalles (25 km)


Videocollage från dag 1

1 mars 2011 – tisdag

Diskret skylt på dörren till härbärget

Diskret skylt på dörren till härbärget

Jag vaknade klockan sju. Sömnen hade infunnit sig efter en lång stunds snurrande i den tajta sovsäcken. Genom fönstret på härbärgets sovsal såg vi St-Jean-Pied-de-Port i dagsljus. Det påminde lite om en alpby. Efter en dusch satte vi oss till bords i köket. Den gamla kvinnan hade ställt fram frukost. Ett äpple, ett par rostade skivor bröd med marmelad och en osannolikt stor skål med snabbkaffe. Frukostarna är ju av annat slag i södra Europa.

Ut ur St-Jean-Pied-de-Port

Ut ur St-Jean-Pied-de-Port

En aning ovant lyckades vi samla ihop våra ägodelar i ryggsäckarna och lämnade vårt första härbärge. Vädret var bra. Halvklart och kanske tio plusgrader. Mittemot härbärgets dörr fanns en tapp med gott källvatten. Eller möjligen var det kommunalt dricksvatten. Gott var det iallafall. Det skulle visa sig att fungerande brunnar med tjänligt dricksvatten var sällsynta under den kommande vandringen. Jag fyllde min Camelback med två liter (vattenpåse att ha i ryggsäcken, med en slang till framsidan)
.

Kyrkklockan visade tio över åtta när vi gav oss av nerför gatan i St Jean, i spåren på miljoner pilgrimer som genom århundradena gått samma väg. Under högtidlig tystnad passerade vi genom stadsporten. Ingen av oss tänkte längre trotsa polisens förbud mot vandring på den övre ”Napoelonvägen”. Det skulle visa sig att den nedre vägen skulle bjuda på strapatser så det räckte.

Nick

Nick

Vi höll hög marschfart och förvånande snabbt var vi framme vid spanska gränsen. Det gick så fort att vi trodde att vi skulle vara framme vid Roncesvalles alldeles för tidigt. Ett absurt köpcentrum låg mitt i skogen. Det var en gränshandel likt de vi har vid norska gränsen. Elvis-musik pumpade ur högtalarna. Viva Las Vegas. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det kändes konstigt att vandra genom civilisationen. Den inre resan liksom krockade med den yttre.

Vandringen fortsatte genom dalgången där allt skiftade i mossgrönt. Träden var fortfarande avlövade. Vi kom in i en spansk by med ett öppet café. I övrigt var orten precis som alla andra byar vi skulle komma att passera, fullkomligt igenbommad. Det var som om alla invånare dragit ner jalusin och flytt. Det enda livet, förutom caféets föreståndarinna var ett par poliser som satt i sin stora Range Rover utanför caféet. Det hela kändes väldigt Twin Peaks. Efter en bit tortilla och café solo fortsatte vi. Mestadels längs en krokig landsväg med en stundtals obefintlig vägren. Det gällde att väja för snabbt passerande Land Rovers.

c3_twinpeaks

Twin Peaks-liknande by

Både Erik och Jürgen tycktes gilla att vandra fort. Båda var väldigt vältränade. Erik var femton år yngre än jag och ett kompakt kraftpaket. Han tycktes gå på rent adrenalin. Jürgen var i det närmaste multisportare och en decimeter längre än jag. Han förfogade dessutom över en utrustning som var toppavancerad och state-of-the-art. Något han gärna och ofta berättade och som snabbt blev ett stående skämt oss tre emellan. Även jag hade förstås tränat, men utan att förstå vikten av att träna med ryggsäcken på. Med packning balanserar man kroppen på ett helt annat sätt än under en vanlig promenad, vilket i sin tur belastar andra muskler. Själv hade jag inte rest hit för att springa i mål. Ännu mindre för att tävla. Ändå drev jag upp tempot för att hänga med de två männen. Tävlingsinstinkten slog klorna i mig som om min manlighet stod på spel. Mitt forcerade beteende överrumplade mig och blottade egenskaper som jag inte visste jag hade. Egenskaper som skulle skada mig ordentligt längre fram på vägen.

Snö

Magnus Fyrfalk

Magnus Fyrfalk

Vägen gick allt mer uppåt och det mulnade på. Liksom omärkligt övergick barmarken till ett fint flor av snö. Ingen av oss mindes längre de goda råd som vi hade fått kvällen innan. Nick och Jürgen var förnuftiga och nog drog ner på tempot. Jag tog rygg på Erik som fortsatte med det högre tempot. Plötsligt befann vi oss på en smal skogsstig som mannen på pilgrimskontoret hade bannlyst som för farlig. Tyvärr insåg vi det först efter ett par kilometer i rätt brant uppförslut. Snötäcket hade successivt blivit djupare och nu stod vi vid en skiljeväg där alla riktmärken var översnöade. Att gräva var ingen idé, för vi visste inte var vi skulle leta. En väg svängde av uppåt höger och en annan neråt vänster. Inga fotspår fanns i snön. Vi fick helt enkelt gå på känsla och valde uppåt. Det blev en orosfylld timme innan vi var säkra på att vi hade valt rätt. Dramat förstärktes av att gamar cirklade över oss, medan vi pulsade oss allt högre upp i bergen. En art som heter Gåsgam, är vanlig i trakten.

Översnöad camino

Översnöad camino

Tillsist var Erik och jag tillbaka på landsvägen. Nu både trötta och blöta. Mitt vatten var slut och vattentappen som låg lägligt vid vägskälet hade frusit igen. Vi stannade en stund och studerade vår allt för schematiska karta. Efter några minuter kom Jürgen ikapp. Nick hade hamnat ordentligt på efterkälken. Det kunde inte vara så långt kvar till Roncesvalles, tänkte vi och tittade än åt den ordinarie Caminovägen som nu var helt översnöad, och än åt den slingrande asfaltsvägen. Hur resonemanget sedan gick begriper jag inte nu i efterhand, men trots vår färska erfarenhet av översnöade skogsstigar, beslöt vi att fortsätta på en lika översnöad stig i stället för på den skottade landsvägen. Till en början var snötäcket inte mer än en dryg decimeter, men ju högre upp vi kom desto djupare blev det, för att tillsist vara uppåt 40 centimeter. I det starka uppförslutet var det fruktansvärt jobbigt att forcera den blöta snön. Vi turades om att gå först och bana vägen medan de andra följde i den förstes fotspår. Det blev tuffa kilometer som aldrig tycktes ta slut.

På fast mark igen

På fast mark igen

Men tillsist kom vi ut på en skottad parkeringsplats. Ett litet kapell lösgjorde sig ur den tjocka dimman. Dimma förresten, vi var uppe i molnen vid det laget. Ytterligare några få minuter senare vandrade vi in i Roncesvalles som egentligen inte är en by, utan mer en samling byggnader runt ett kloster, där också härbärget är inhyst. Trots strapatserna var klockan inte mer än tre på eftermiddagen. Härbärget hade inte öppnat än så vi slog oss ner i den enda öppna baren och beställde varsin öl som sedan fick sällskap av ett glas lokal brandy. Det var oerhört gott. När vi nu satt trygga inne i stugvärme förvandlades strapatserna ute i Pyrenéernas djupa snö till minnet av ett spännande äventyr.

Efterhand droppade fler pilgrimer in i den lilla baren. Många hade anlänt till St Jean på morgonen och alltså börjat sin vandring samma dag. Vi togs ur illusionen att få vandra ensamma till Santiago. En av de nyanlända var Jenny. En ung, tysk skådespelerska från Köln som snabbt blev en i vårt lilla följe. Med bara elva dagars semester till förfogande hade hon utsett till staden Burgos till slutmål.

Roncesvalles

Så småningom öppnade härbärget som även här var fräscht och erbjöd såväl tvättmaskiner som uppvärmda torkställningar. De senare blev det stor konkurrens om, eftersom de flesta var genomblöta efter den första etappen. Män och kvinnor delar sovsal på Caminons härbärgen. De flesta befinner sig i sina egna tankar efter en dags vandring. Alla koncentrerar sig på sina egna bestyr och atmosfären känns befriande könlös.

Sängarna i rummet fylldes en efter en, men trots att vi varit i Roncesvalles i över två timmar syntes inga spår av Nick. Med tanke på den översnöade vägen började vi oroa oss.

Han har en filt av aluminiumfolie i ryggsäcken, så om han har snubblat och brutit benet, kan han iallafall värma sig, sa Erik.

När vi hade fnissat färdigt åt Nicks överpackade ryggsäck, meddelade vi härbärgets föreståndare att Nick saknades, ifall en räddningsoperation skulle bli nödvändig.

Roncesvalles

Roncesvalles

Middagen serverades i baren som vi druckit öl i tidigare. En större matsal låg i rummet bredvid men av någon anledning var den stängd. I stället serverades maten vid ett långbord i baren. Det rymdes max 12 personer vid bordet så vi fick fördela oss på en sittning före högmässan i klosterkyrkan och en sittning efter. Vi valde den första och fick då för första gången prova en så kallad pilgrimsmeny. Majoriteten av restaurangerna längs Caminon erbjuder en trerättersmeny där pilgrimer får välja mellan några enklare för- och huvudrätter och en yoghurt eller liknande till dessert. Allt för bara tio euro (2011). Dessutom ingår generöst med rödvin om man vill. Precis när potatissoppan kommit på bordet klev Nick in genom dörren till allmänna applåder. Han hade tagit det lugnt sa han. Ett exempel jag borde ha följt.

Efter maten tyckte flera av oss att det vore spännande att besöka mässan, som hölls av klostrets munkar för att välsigna oss på färden. Både Jürgen och Nick var katoliker, liksom flera i skaran av pilgrimer som hade hunnit ackumuleras i Roncesvalles så här vid åttatiden på kvällen. Vi var kanske ett dussin själar som samlades i den vackra klosterkyrkan. Jag har ett seriöst andligt sökande men är inte bunden till någon bestämd kyrka, eller religionsriktning, men munkarnas mässande och sjungande kändes så uppriktigt och innerligt att jag fick tårar i ögonen.

Efter mässan samlades vi i baren igen för ytterligare lite vin före läggdags. Vi bekantade oss mer med nykomlingarna. Jag, Erik och Jürgen hade känt varandra i ett drygt dygn, men det kändes som en livstid.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här