Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

3: Olveiroa – Kap Finisterre 31,2 km

10 juli 2011, söndag

Jag sov relativt länge på morgonen denna den sista vandringsdagen på Caminon. I kväll skulle jag nå havet och då skulle det inte längre finnas fler mil att tillryggalägga. På gården utanför pensionatet avslutade några pilgrimer sin frukost på uteserveringen till det intilliggande härbärget. Värden visade mig välkomnande till ett av borden, men jag hade tänkt mig frukost på As Pias, restaurangen från igår, så jag tackade vänligt nej. Men redan ett gott stycke från As Pias hördes ett trött men stökigt fylleskrål. På uteserveringen som varit så mysig igår kväll, raglade nu ett gäng unga grabbar. Stället hade varit öppet hela natten och när vi mer stillsamma kunder hade lämnat kom uppenbarligen ynglingarna i vårt ställe. Inte för att de fulla grabbarna skrämde mig, men det var ett alldeles för stökigt sätt att starta dagen på. Alltså återvände jag till härbärget. Där gick det fortfarande att få frukost. De enda kunderna var nu jag och en ung kille som uppenbarligen var sjuk och skulle stanna en extra dag. Värden servade oss på ett oerhört hängivet sätt och frukosten var bättre än genomsnittet.

En stund senare gav jag mig åter av nerför bygatan. Sorlet utanför As Pias hade avtagit. Några av de fulla grabbarna stod och svajade lojt med dimmiga blickar. Mer skrämmande var att andra hoppade in i sina bilar för att köra hem. Uppenbarligen gällde det att hålla sig väl åt sidan på landsvägarna idag.

Plötsligt vid horisonten – Atlanten

Plötsligt vid horisonten – Atlanten

Ut ur Olveiroa följde vägen en dalgång som sluttade brant ner på vänster sida. Längst ner forsade en flod. Det var både en slingrande och rätt kuperad inledning med vacker natur. Traktens historia var intressant, berättade guideboken. Ett pilgrimshospital hade legat här förr, men Napoleon och hans trupper hade jämnat det och den omgivande byn med marken under något krig.

Numera dominerades landskapet av en osannolikt ful, för att inte säga monstruös, fabriksbyggnad av svart, sotig, plåt. Den var uppenbarligen fortfarande i bruk. En liten närbelägen restaurang tjänade som lunchhak för arbetarna och den fyllde en viktig funktion även för pilgrimer på väg mot kusten. Här var sista chansen på närmare ett par mil att fylla på förråden och äta lite mat. Catharina och Linda satt utanför och fikade tillsammans med mamman och sonen vars kamera jag hade räddat i förrgår. Jag beställde fika samt en macka med spansk omelett att ta med på vandringen. Den trevliga kvinnan i baren slog noga in matsäcken i aluminiumfolie.

Nedstigningen mot Kap Finisterre börjar

Nedstigningen mot Kap Finisterre börjar

Vädret var åter fantastiskt och luften kändes hög och klar. Närheten till havet var påtaglig. Kort efter pausen vid restaurangen kunde vi välja väg. Ena vägen ledde till Muxia, den andra till Finisterre. Muxia är också en ort som många väljer att avsluta sin Camino på. Vägen dit är ännu mindre frekventerad än den mot Finisterre dit vi nu alltså styrde stegen.

Cap Fisterra i bakgrunden (Notera att det är omöjligt att veta hur staden stavas eller ens vad den heter...)

Cap Fisterra i bakgrunden (Notera att det är omöjligt att veta hur staden stavas eller ens vad den heter…)

Tidigare än jag trott kunde vi nu se havet och horisonten i fjärran. Det kändes upplyftande. Vyn kom och gick de kommande timmarna medan vägen vindlade sig fram genom ett omväxlande landskap som bar ganska mycket uppför. Jag, Catharina och Linda gick nu tillsammans. Vid lunchtid passerade vi ett krön på ett berg och därifrån skulle det nu definitivt börja bära ner mot kusten. Vi passade på att äta vår matsäck där innan nedstigningen tog vid.

Spansk livbåt på torra land

Spansk livbåt på torra land

Det tog lång tid att nå kusten. Vi passerade först genom staden Cee. Det var någon lokal festival på gång med marknader och nöjesfält lite varstans. Väldigt mycket folk var i farten. Det var en rätt svettig vandring genom stadens gator. I de äldre delarna av staden behövde vi fylla på matsäck och vatten. Det fanns en del ställen att välja på men det var trångt på barerna. Tillsist tog vi ett djupt andetag och gav oss in i trängseln på ett av ställena.

Den varma vandringen fortsatte genom skogsterräng innan ytterligare ett litet kustsamhälle tog vid. Det kändes besynnerligt långt till målet. Vi gick och gick men avståndet till Kap Finisterre kändes alltjämt långt. Vi åt lunch vid en strandrestaurang och trots den underbara sommarvärmen började jag längta till målet.

Kallt i vattnet mitt i juli

Kallt i vattnet mitt i juli

En stunds trottoarvandring tog oss ut ur byn och upp på en platå varifrån vi kunde se vårt mål tydligt. Ytterligare en bit återstod längs bilvägen mot Kap Finisterre innan vi tillsist befann oss vid bortre delen av den kilometerlånga vita sandstranden som leder in Finisterre. I andra änden av stranden låg ett bed and breakfast där vi lyckades få rum. Jag hade velat ha havsutsikt och fick det, även om det krävdes att jag ställde mig på tå vid ett litet fönster.

Kap Finisterre

Vin på trappan till stranden

Vin på trappan till stranden

Kap Finisterra var en av de Keltiska druidernas främsta kultplats. Om det ligger någon sanning i att aposteln Jakob (som tillskrivs själva grunden till den Katolska Camino-traditionen -San Tiago på spanska), faktiskt predikade för ”hedningar” i Galicien, så kan han mycket väl ha hört att detta var ett fäste för druidernas religion. Helt klart är att sjöfarare behövde runda Kap Finisterre för att komma från Atlanten in i Medelhavet. Enligt sägnen skulle till och med Jesus ha varit här och besökt Josef av Arimatea, efter ett besök i England. Vem vet.

Magnus Fyrfalk i Finisterra

Magnus Fyrfalk i Finisterra

Efter incheckningen på hotellet gick vi tillbaka ner på stranden för ett bad i det häpnadsväckande kyliga havet. Men det hörde liksom till att ändå doppa sig. En liten restaurang vid stranden såg inbjudande ut och ett glas rödvin värmde bra efter det kalla havet.

Barerna i Spanien är inte så knussliga så vi fick ta med oss vinet till en liten stentrappa som ledde ner till stranden. Där satt vi och njöt av det goda vinet och den fantastiska känslan av att vara framme. För mig gav detta en betydligt större känsla av tillfredsställelse än det tunga och religiöst präglade Santiago de Compostela.

Senare på kvällen åt vi middag på en av de små fiskrestaurangerna i stadens hamn. Sedan blev det ett tidigt sänggående. Kroppen behövde återhämta sig.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!