Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

1: Santiago de Compostela – Negreira (22,4 km)

8 juli 2011, fredag

Frukosten på det femstjärniga Parador-hotellet Hostal de los Reis Católicos var fantastisk och vi dröjde oss kvar en rätt god stund vid den stora buffén. Sedan var det dags att besöka den omtalade pilgrimsmässan i katedralen som ligger vid samma torg som hotellet. Höjdpunkten i mässan är när några munkar sätter fart på El botafumeiro – det gigantiska rökelsekaret i silver som svänger i hisnande banor över de samlade pilgrimerna. (Se förra sidan.)

Utanför entrén till hotellet

Utanför entrén till hotellet

Ute på torget, Plaza do Obradoiro, hällde regnet ner. Färgglada paraplyer lyste upp det annars ganska monokroma torget. Några tevejornalister kurade i sina tevebussar, fortfarande utsända för att bevaka den fräcka stölden av Codex Calixtinus, dagen innan. Inne i katedralen var det mycket folk. Munkar satt redo i biktbåsen för att ta emot syndernas bekännelser från de som fortfarande kände sig skuldtyngda trots sin långa vandring till Santiago. Andra köade för att få gå ner till aposteln Jakobs grav som ligger under huvudkoret. Vad som finns i kistan är väl mest en fråga om tro… Det mytomspunna rökelsekaret hängde mitt fram i mittskeppet. En nunna stod och sjöng. Jag dröjde mig kvar tills mässan började. Ett stort antal präster kom vandrande upp till koret. Kyrkans män (för det är väl bara män inom katolicismens prästerskap?) som vandrar på El Camino får vara hederspräster vid mässan.

Mässandet satte igång i ett entonigt tonläge. Det började klia i mig. Nej – inte ens det rent sevärdhetsmässiga i upplevelsen kunde få mig att övervara mässan. Jag viskade till Britt att jag hellre fortsatte min vandring mot Finisterra, trots regnet, än att vara kvar. Vi tog avsked och jag marscherade ut på torget igen.

Skyltar i regn

Skyltar i regn

Vandringen fortsatte via en gränd som gick nerför en backe utanför hotellet. Till min glädje var märkningen även fortsättningsvis tydlig ut ur Santiago. Skillnaden var att nu var märkningen dubbelriktad. I ett ouppmärksamt ögonblick skulle jag alltså från och med nu, kunna kollra bort mig och börja gå bakåt igen.

Det var avsevärt mycket glesare på vandringleden nu. Jag såg inte en enda medvandrare på ett par timmar. En bit utanför staden vände jag mig om och såg Santiago som genom ett softfilter, skapat av det fuktiga regndiset. Den parasiterande, av människan inplanterade Eukalyptusskogen dominerade allt mer. Luftfuktigheten var säkert 100%. Doften, vätan och den relativa värmen gav känslan av att gå runt inne på en klibbig spa-anläggning utan att kunna hitta dörren ut.

På en smal stig föll min blick på ett klarblått kamerafodral. Jag plockade upp det och såg att det innehöll en fin kamera och några minneskort. Någons dokumentation av vandringen hade fallit dem ur fickan. Vis av tidigare lärdomar plockade jag upp kameran, även om det kändes osannolikt att träffa på ägaren.

Jag lämnar Santiago bakom mig i regndiset.

Jag lämnar Santiago bakom mig i regndiset.

En stund senare nådde jag en liten by med en relativt stor restaurang med uteservering under tak. Från Santiago och framåt var bläckfisk den dominerande delikatessen på restaurangerna. Alltså beställde jag calamares fritos till förrätt och en pastarätt som huvudrätt. Medan jag väntade på maten såg jag mig omkring. Två blonda kvinnor i min egen ålder eller strax därunder satt vid ett annat bord. De såg mycket svenska ut, och återigen var det något som sa mig att vi skulle komma i samspråk. De hade nästan ätit upp och jag frågade dem om de hade tappat en kamera. De svarade – mycket riktigt på svenska – att de hade alla ägodelar i behåll. Vi hann inte säga så mycket mer. De berättade att de gått till Santiago längs Caminosträckningen från Portugal. Vi skulle komma att mötas mer längre fram.

Jag frågade högt på uteserveringen om någon förlorat en kamera. En lite äldre kvinna som satt med en ung man vid ett bord lystrade. Uppenbarligen kunde hon inte engelska för hon tycktes kolla med mannen om hon hört rätt. Han kom fram till mig och bekräftade att de tappat sin kamera. Han beskrev den och mycket riktigt var det den jag hade hittat. Det kändes fint att kunna hjälpa dem. Kvinnan var mannens mor. De var spanjorer och brukade tillbringa någon helg tillsammans varje år på vandring.

Jag åt upp och skulle betala men servitören sa att notan redan var omhändertagen. Han pekade på modern och sonen som vinkade glatt från sitt bord. Lunchen blev hittelön.

Vackra vyer på vandringen mot Negreira

Vackra vyer på vandringen mot Negreira

Vägen fram till Santiago hade varit laddad med anspänning insåg jag nu, för jag kände mig så där trött som man blir när spänningen släpper. Det kändes rätt tungt att gå idag. Inte så konstigt kanske heller, med tanke på att jag hade gått nära fem mil dagen innan. Det var ett vackert landskap med många underbara scenerier. Fortfarande var jag mer eller mindre ensam på vägen. Jag mötte ett par vandrare som hade varit i Finisterra och vänt om.

Jag utnämnde enväldigt Negreira till vandringens mest deprimerande stad

Jag utnämnde enväldigt Negreira till vandringens mest deprimerande stad

Efter en dryg eftermiddagsetapp hamnade jag så småningom i den lilla staden Negreira, som var bland de mest ångestframkallande samhällena jag mött så här långt. Den bedagade och depressionstyngda orten var dessutom igenbommad på grund av firandet av någon lokal helg. Mycket helg men lite firande, såvitt jag kunde se i den folktomma och skamfilade stadskärnan. Utanför det första härbärget stod en grabb och rökte förstrött på en fet joint. Jag gick vidare och sneglade efter en stund mot ett hotell, men hela huset andades samma ångest som resten av stan. Ytterligare ett härbärge fanns, men hur jag än letade kunde jag inte hitta det. Senare fick jag veta att jag cirklat utanför en god stund. Personer jag skulle träffa senare hade sett mig. Nu, däremot valde jag för första gången under Caminon vandra ett par kilometer bakåt längs vägen för att hitta en mer trivsam plats för övernattning. I den lilla byn Logrosa som låg ett par kilometer in på ett ”stickspår” från Caminon sträckning, hittade jag det lilla härbärget Albergue Turistico de Logrosa, där jag blev den enda gästen. Föreståndaren tog väl emot mig och visade mig till ett eget litet rum med balkong. Han tog även hand om min tvätt och likt en privat butler serverade han mig också middagen i ett rustikt rum med tunga stenväggar.

Cows used to live here, sa han när han visade mig till bords.
Jag måste ha sett frågande ut för han tillade:
- Mooooo.

På kvällen huserade jag själv i värdens vardagsrum som var många nyanser av brunt.

På kvällen huserade jag själv i värdens vardagsrum som var många nyanser av brunt.

Maten var mycket god och efteråt slog jag mig ner i ett underligt inrett, men mysigt, litet vardagsrum som nästan kändes privat. Enda sällskapet var några envetna flugor som antagligen saknade kossorna nu när båset var tomt.

Entusiasmen var trots allt ganska låg och jag hoppade att drivet att nå Finisterra skulle återvända i morgon. Det hade slutat regna och jag stod en stund ute på balkongen innan det var läggdags. Över nejden, från Negreira hördes smattrandet av fyrverkerier. Uppenbarligen hade staden levt upp lite nu, vid mörkrets inbrott. Jag var ändå nöjd att krypa ner i ensamhet i mitt rum i grannbyn Logrosa.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här