27: Castañeda – Santiago de Compostela (48,2 km)

7 juli 2011. Torsdag

Det lilla rustika pensionatet i Castañeda serverade en sedvanligt enkel frukost i det vackra lantköket. Framförallt stillades kaffebehovet. Mer stärkande frukost intog vi längre fram.

Efter en knapp mils vandring kom vi till Arzúa, som är den sista större bebyggelsen före Santiago de Compostela. Här ansluter Camino del Norte – norra vägen till Santiago. Den börjar i Irun nära Franska gränsen, och följer Baskiens dramatiskt vackra kust via städer som San Sebastian och Bilbao. Vi tog rast på ett café där vi hejade på det holländska paret från Hospital de la Cruz. De som hade gått hela vägen från Amsterdam och som nu bara var en dagsetapp från sitt mål. Britt hade också talat med dem under vandringen och kände till deras historia.

Den holländska damen var inte odelat positiv till att komma fram. Hon behövde fortfarande fatta sitt beslut om att antingen gå i pension och ägna sig mer åt barnbarn och familj, eller att jobba på med ett omtyckt arbete ännu några år. Förhoppningsvis skulle det hela klarna.

Jag gjorde klart för min vandrarkompis att jag var fast besluten att gå hela vägen till Santiago idag. Hon hade lust att göra det samma, men skulle klokt känna efter allt eftersom. Var och en fattar sina egna beslut om sin Caminovandring. På lunchstoppet  googlade jag upp telefonnumret till det femstjärniga Paradorhotellet i Santiago som ligger vid torget framför katedralen och som möjligen är världens äldsta hotell som fortfarande är i bruk. Det kändes rätt att fira ankomsten till Santiago med lite lyx efter alla strapatser jag hade genomgått för att ta mig dit.

Efter ungefär tre och en halv mil i bra tempo började vi känna av att det var en lång etapp. Ett slags tunnelseende infann sig, kombinerat med att vi pratade så mycket,  så mindre uppmärksamhet blev över till det yttre.

Det första tecknet på att vi började närma oss storstaden Santiago var ljudet att ett jetplan som lyfte. Flygplatsen, från vilken vi skulle flyga hem till Sverige om några dagar, låg på vänster sida. Ett Ryanairplan höll på att taxa ut.

Vägen följde flygplatsens utkanter och fortsatte genom ett område där flera stora tevestudior låg. En grupp ungdomar med lärare tog upp en rätt stor plats på vägen. Vi störde oss på dem men så kom vi över ett backkrön. Vyn som bredde ut sig fick oss att glömma störningsmomentet, för nu bredde hela Santiago de Compostela ut sig framför våra fötter. Jag såg framför mig vilken enorm mängd, ackumulerad lättnadskänsla som alla miljoner vandrare före oss måste ha laddat den här annars rätt alldagliga platsen med.

Trots att det från vår utkikspunkt såg ut som om vi i princip var framme, så återstod många, tunga kilometer innan vi var inne i staden. Vi började bli trötta och tog en paus på ett café i en by för att inte överanstränga oss.

Vägen fortsatte sedan länge genom Santiagos ytterområden innan vi tillsist nådde själva stadskärnan.  Till katedralen återstod det som kanske var några av de tyngsta stegen på hela vandringen. Hård gatubeläggning skulle forceras och det kändes oerhört långt. Det här var såklart en nackdel med att göra ingången till Santiago till en så extrem etapp. Det finns mycket att se och ta in längs gatorna, inte minst med anknytning till Caminons historia. Så att tillryggalägga den sista biten trött och med lätt tunnelseende är inte att rekommendera, insåg jag i efterhand. Å andra sidan: Om jag inte hade hållit det här tempot och ankommit just den här kvällen, hade jag i förlängningen inte mött de två mycket kära, då ännu för mig okända, vännerna som väntade längs vägen mellan Santiago och kusten. (Mer om det i nästa etapp.)

Hur som helst så var det antagligen vår trötthet som gjorde att vi av inte hittade fram till katedralen den avsedda vägen. En nyanländ pilgrim ska ju komma via det magnifika torget, Praza do Obradoiro, som breder ut sig framför det likaledes magnifika katedralkomplexet. Där ska man gå uppför trapporna och skrida in via Pórtico de la Gloria – ärans port, in i helgedomen där legenden säger att Sankt Jakob har sin sista viloplats.

Vi däremot, kom via en av de smala granitbelagda gränderna till en minde prominent sidodörr och fattade knappt att det var 1200-talskatedralen vi klev in i. Dörren ledde oss rakt in till huvudaltaret. Däröver hängde ”el botafumeiro” – det legendariska, enorma, rökelsekaret i silver som har svingats i gigantiska gungrörelser över församlingarna av stinkande, nyanlända pilgrimer i århundraden. Den väger 53 kilo och det går åt åtta man för att svinga den via ett repsystem, från sin fästpunkt, 20 meter upp i taket. Den används inte varje dag, så det var lite av en lyckträff att få se den. (klicka här för ett externt filmklipp på rökelsekaret ”in action”) I kyrkan vimlade nutida pilgrimer och turister. Men också ett antal poliser som såg ut att vara på jakt efter något.

Vi bestämde oss för att se mer av katedralen nästa dag, och istället ta oss till  pilgrimskontoret för att hämta ut våra ”compostelor”. Alltså intygen på att vi fullföljt pilgrimsvandringen enligt de förelagda reglerna. Vi tog oss ut på  Praza do Obradoiro genom en dörr bredvid ”ärans port”. Torget var en uppenbarelse i massvis av gulbrun granit. Det storslagna namnet är galiciska och betyder något så oväntat alldagligt som ”verkstadstorget”, eftersom det under lång tid var platsen för stenhuggarnas verkstäder. Katedralen invigdes på 1200-talet. Sin nuvarande form fick Praza do Obradoiro under 1760-talet och från vår utsiktsplats på trappan till katedralen såg vi de andra granitpalatsen som omgav torget.  Mitt fram, Pazo de Raxoi – Santiagos stadshus, där regionspresidenten för det autonoma Galicien har sitt säte.  Till höger, vårt hotell – Hostal dos Reis Católicos.

Ute på torget fanns ytterligare poliser och flera polisbilar. Dessutom en ansenlig mängd tv-reportrar från olika bolag som stod framför sina respektive kameror och rapporterade något. Det visade sig att tidigare samma dag hade en stöld uppdagats i kyrkan. Den ovärderliga klenoden, Codex Calixtinus, som skildrar aposteln Jakobs öden, och som är själva grunden för den katolska traditionen att pilgrimsvandra till Santiago, hade stulits ur sitt kassaskåp i katedralen. Nu var den, och förövaren, spårlöst försvunna.   (Boken återfanns nästan exakt ett år senare i garaget hos en före detta anställd i kyrkan.)

Från torget var det tämligen lätt hitta till pilgrimskontoret. (Besök deras webbsida  med mycket bra info för pilgrimer.) Klockan var nu över sju på kvällen. Det visade sig vara bra att ankomma så här pass sent, för det var nästan ingen kö alls för att hämta ut våra intyg, eller ”Compostelor”. Det hela gick mycket smidigt. Jag visade upp mitt pilgrimspass och mitt riktiga pass. Kvinnan bakom disken fyllde i mitt namn på latin, vilket uppenbarligen var ”Magnum Fyrfalk” och gratulerade mig till att ha kommit fram. That was it.

Jag kände ett visst mått av glädje och en slags lättnad, men de stora känslorna uteblev. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag redan i morgon bitti skulle klä på mig vandrarskorna och fortsätta mot Finisterra vid Atlantkusten.

För Britt och många andra var det däremot känslosamt att ha nått vägs ände. De hade dessutom gått hela vägen i ett svep, vilket jag kunde känna ett visst avund inför, även om jag ändå tror att allt hade skett på bästa möjliga sätt, i mitt fall.

Britt hade bestämt sig för att följa med mig tillbaka till torget och Parador de Santiago, eller mer korrekt: Hostal dos Reis Católicos, för att se om det fanns ett rum även till henne. Det gjorde det och vi blev var och en 120 euro lättare på kuppen, frukost inkluderad. Vi kom till våra rum genom magnifika klostergårdar och trapphus från år 1486. Hotellet är inte bara ansett som ett av världens äldsta, utan även ett av de vackraste.

Som den pilgrim jag fortfarande var, blev min första åtgärd i det femstjärniga hotellet att tvätta upp lite strumpor i handfatet och hänga dem på tork på ett element som jag hoppades skulle fungera även nu på sommaren.

Britt och jag åt middag i den enklare av hotellets restauranger. Där kom jag i samspråk med ett brittiskt par som hade bilat hela vägen längs Caminon. De tyckte det var coolt att tala med en tvättäkta pilgrim, verkade det som.

Trots allt märktes det snart i kroppen att dagens vandring hade uppgått till drygt 48 kilometer, så efter maten återvände jag till mitt rum. Innan jag somnade gott i himmelsängen hann jag tänka på Karin Boyes dikt ”I rörelse”.

Inget kunde stämma bättre in på den här vandringen. Vägen skulle fortsätta imorgon och det skulle visa sig att den hade ännu fler, spännande människor att presentera för mig innan jag nådde Atlanten.