7 juli 2011. Torsdag

Det lilla rustika pensionatet i Castañeda serverade en enkel frukost i det gamla lantköket. Framförallt stillades kaffebehovet. Mer stärkande frukost fick vi inta längre fram. Vi hittade en bra restaurang efter några kilometers vandring. Den kändes väldigt modern och närmast nordeuropeisk.

En knapp mil senare kom vi till Arzúa, som är den sista större bebyggelsen före Santiago de Compostela. Här ansluter Camino del Norte – norra vägen till Santiago. Den börjar i Irun nära Franska gränsen, och följer Baskiens dramatiskt vackra kust via städer som San Sebastian och Bilbao. Vi tog ett upphåll på ett café där vi hejade på det holländska paret jag hade träffat i Hospital de la Cruz. De som hade gått hela vägen från Amsterdam och som nu bara var en dagsetapp från sitt mål. Britt hade också talat med dem under vandringen.

Den holländska damen var uppenbarligen inte odelat positiv till att komma fram. Hon behövde fortfarande fatta sitt beslut om att antingen gå i pension och ägna sig mer åt barnbarn och familj, eller att jobba på med ett omtyckt arbete ännu några år. Förhoppningsvis skulle det hela klarna.

Jag gjorde klart för min vandrarkompis att jag var fast besluten att gå hela vägen till Santiago idag. Hon var sugen att göra det samma, men skulle klokt känna efter allt eftersom. Var och en fattar sina egna beslut om sin Caminovandring. På lunchstoppet fanns gratis WiFi och jag googlade upp telefonnumret till det femstjärniga Paradorhotellet i Santiago som ligger vid torget framför katedralen och som möjligen är världens äldsta hotell. Lite lyx förtjänade jag efter alla strapatserna.

Ett slags tunnelseende infann sig idag, kombinerat med att vi pratade så mycket att det fanns mindre uppmärksamhet över till att ta in vägen. Efter ungefär tre och en halv mil i bra tempo började vi känna av att det var en lång etapp. Och då hade vi ännu över en mil kvar att gå. Det första tecknet på att vi började närma oss Santiago var ljudet att ett jetplan som lyfte. Flygplatsen från vilken jag skulle flyga hem till Sverige om några dagar, låg på vänster sida. Ett Ryanairplan höll på att taxa ut. Vägen följde flygplatsens utkanter och fortsatte genom ett område där flera stora tevestudior låg. En grupp ungdomar med lärare tog upp en rätt stor plats på vägen. Så småningom kom vi fram till ett backkrön där hela Santiago låg för våra fötter.

Trots att det såg ut som om vi i princip var framme, så återstod flera, tunga kilometer. Vi tog en paus på ett café i en by för att inte överanstränga oss. Vägen fortsatte genom förorter och tillsist kom vi fram till den yttre delen av stadskärnan. Vid vägskylten som markerade inträdet till Santiago kunde jag inte låta bli att låta mig fotograferas. Till katedralen återstod det som kanske var några av de tyngsta stegen på hela vandringen. Hård gatubeläggning skulle forceras och det kändes oerhört långt.

Tillsist var vi inne i de medeltida delarna av Santiago och den enorma katedralen. Vi gick in genom en sidoingång och kom rakt på huvudaltaret. Däröver hängde ”el botafumeiro” – det legendariska, enorma, rökelsekaret i silver som har svingats i gigantiska gungrörelser över församlingarna av stinkande, nyanlända pilgrimer i århundraden. Den väger 53 kilo och det går åt åtta man för att svinga den via ett repsystem, från sin fästpunkt, 20 meter upp i taket. Den används inte varje dag, så det var lite av en lyckträff att få se den. (klicka här för ett externt filmklipp på rökelsekaret ”in action”) I kyrkan vimlade nutida pilgrimer och turister. Men också ett antal poliser.

Vi kom ut på torget Plaza do Obradoiro, framför katedralen genom ”ärans port” som man egentligen ska gå in igenom som nyanländ pilgrim. Även på torget stod flera polisbilar och en ansenlig mängd bilar från olika tevebolag. Flera reportrar stod framför respektive kamera och rapporterade. Det visade sig att tidigare samma dag hade en stöld uppdagats i kyrkan. Codex Calixtinus, som skildrar aposteln Jakobs öden, och som är själva grunden för den katolska traditionen att pilgrimsvandra till Santiago, hade stulits ur sitt kassaskåp och var nu spårlöst försvunnen. (Boken återfanns nästan exakt ett år senare i garaget hos en före detta anställd i kyrkan.)

Från torget var det tämligen lätt hitta till pilgrimskontoret. (Besök deras webbsida  med mycket bra info för pilgrimer.) Klockan var nu över sju på kvällen. Det visade sig vara bra att ankomma så här pass sent, för det var nästan ingen kö alls för att hämta ut intygen, eller ”Compostelan”. Det hela gick rätt smidigt. Jag visade upp mitt pilgrimspass och mitt riktiga pass. Kvinnan bakom disken fyllde i mitt namn på latin, vilket uppenbarligen var ”Magnum Fyrfalk” och gratulerade mig till att ha kommit fram. That was it.

Jag kände glädje och en slags lättnad, men de stora känslorna uteblev. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag redan i morgon bitti skulle klä på mig vandrarskorna och fortsätta mot Finisterra vid Atlantkusten. Santiago hade bara blivit ett delmål på vägen.

För Britt och många andra var det däremot känslosamt att ha nått vägs ände. De hade dessutom gått hela vägen i ett svep, vilket jag kunde känna ett visst avund inför, även om jag ändå tror att allt hade skett som det skulle i mitt fall.

Britt hade bestämt sig för att följa med mig till Parador de Santiago, eller mer korrekt: Hostal los Reis Católicos, för att se om det fanns ett rum även till henne. Det gjorde det och vi blev var och en 120 euro lättare på kuppen, frukost inkluderad. Vi kom till våra rum genom magnifika klostergårdar och trapphus från år 1499.

Som den pilgrim jag fortfarande var, blev min första åtgärd i det femstjärniga hotellet att tvätta upp lite strumpor i handfatet och hänga dem på tork på ett element som jag hoppades skulle fungera även nu på sommaren.

Britt och jag åt middag i den enklare av hotellets restauranger. Där kom jag i samspråk med ett brittiskt par som hade bilat hela vägen längs Caminon. De tyckte det var coolt att tala med en tvättäkta pilgrim, verkade det som.

Trots allt märktes det snart i kroppen att dagen vandring hade uppgått till drygt 48 kilometer, så efter maten återvände jag till rummet somnade gott i himmelsängen.