Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

25: Sarria – Hospital de la cruz (35,6 km)

5 juli 2011. Tisdag

(Funderar du på att börja din Caminovandring i Sarria kan du även läsa mer i mitt blogginlägg här.)

Vägen ut från Sarría går uppför en mycket lång trappa. Högst upp låg ett litet fik lägligt placerat där en butter man serverade förvånansvärt gott kaffe med tostada, marmelad och juice. Medan jag satt där och åt, passerade flera vandrare med förvirrade nybörjarblickar. Pilgrimsturisterna var här i horder. Väl ute på landet blev det nästan löjligt. Scoutkårer, skolklasser, grupper med vänner och bekanta fullkomligt stockade igen de smala landsvägarna. Ungdomarna bar flaggor och standar och sjöng vandringsånger. De som var ute med goda vänner flåsade tungt efter bara några kilometer. Deras kläder var också utmärkande eftersom de mer tycktes valda för att se vandrar-chic ut. Rosa toppar, obekväma shorts och vanliga promenadskor var inte ovanliga.

Vissa var överhängda med Caminosouvenirer som skramlade medan de gick. De flesta hade inget eller mycket lite bagage. De kunde inte hjälpa det, men vi som gått så mycket längre och vant oss vid respekten och det lågmälda tonläge som rått hittills blev tämligen provocerade. Det måste vara så här lokalbefolkningen på turistorter känner det när sommargästerna väller in, tänkte jag. Jag drev upp tempot omedvetet för att kämpa mig förbi horderna av sjungande grupper, men det kom ständigt nya. Lite glesnade dock leden efter ytterligare några kilometer.

Jag passerade stenen som visade 99 km. Jag bad en vandrare att föreviga tillfället. Tyvärr satte han ett fett fingeravtryck på linsen.

Jag passerade stenen som visade 99 km. Jag bad en vandrare att föreviga tillfället. Tyvärr satte han ett fett fingeravtryck på linsen.

I Galicien sitter milstenar utplacerade var femhundrade meter.  De räknar ner avståndet som återstår till Santiago. Mitt humör steg betydligt när jag passerade stenen som visade 99 kilometer. Jag kunde inte låta bli att be en passerande vandrare att föreviga tillfället med min kamera. Tyvärr satte han ett fett fingeravtryck på linsen innan han tryckte av, så jag blev en aning suddig.

Nu var jag för första gången nere på tvåsiffrigt. I alla fall till Santiago, sedan återstod 90 kilometer till ut till havet. Något som kändes som en trevlig och hanterbar promenad i relation till sträckan jag tillryggalagt.

99K

99K

Det närmaste större och uppseendeväckande etappmålet för dagen var Portomarin. En medeltida stad som förr låg djupt nere i en flodfåra, men som på sextiotalet flyttades högre upp på bergssidan, eftersom hela dalgången skulle förvandlas till vattenreservoar. Redan i början på dagen visste jag att jag skulle gå längre än så. Santiagos gravitation började göra sig allt mer påmind. Mer och mer riktades mitt fokus in på att komma fram.

Inte mycket hände längs vägen till Portomarin som är värt att rapportera. På en servering retade jag mig återigen på ett gäng öldrickande pilgrimsturister vars inställning till upplevelsen mest verkade irriterad och arrogant.

Portomarin

Portomarin

Portomarin var en speciell syn. Dammen var i det närmaste uttorkad och ruinerna efter den äldre staden, inklusive en gammal stenbro var fullt synliga långt nere i ravinen. Över dalen ekade dunkadunkamusik från ett pilgrimshärbärge på andra sida, där uppenbarligen ett gäng scouter eller skolklasser hade tagit in. Sista biten fram till Portomarin gick över en smal och hög bro. Det var en rätt så svindlande upplevelse att passera över den.

Trappor i Portomarin

Trappor i Portomarin

Vid andra brofästet fanns en trappa som nästan förde tankarna till ett mayatempel från Sydamerika. Den ledde upp till den lilla stadskärnan med sin speciella kyrka, som alltså flyttats sten för sten nere från den numera vattenfyllda dalen. Jag gick ett varv och tittade innan jag riktade in mig på en restaurang som låg vid kanten av dalsänkan, där Caminon fortsatte bort från staden. Vid baren beställde jag en café con leche. Barkillen fumlade med mjölkpaketet och tappade det på golvet så det stänkte omkring honom. Mitt kaffe skulle uppenbarligen dröja.

Av någon anledning kröp sig en känsla på mig att jag hade bråttom. Jag försökte slå bort den och när jag väl fick mitt kaffe tog jag koppen och satte mig vid ett bord utanför. Den stressade känslan tilltog. Det var som om någon osynlig kraft skyndade på mig. Jag hade föresatt mig att lyssna på min intuition så jag mer eller mindre svepte kaffet som jag väntat så länge på och krängde åter på mig ryggsäcken. Precis när jag var på benen igen mötte jag ett amerikanskt par som såg vilsna ut. Jag hade koll på fortsättningen och visade dem vägen ut ur Portomarin. De liksom jag själv tyckte att det var för mycket folk på huvudstoppen. Killen hette Jim var rödhårig och kraftigt byggd, lite som man kan tänka sig en keltisk krigare. Hans tjej, Kate, såg liten ut bredvid honom. Vi började snacka och snabbt märkte jag att vi hade mycket att tala om.

Kyrkan i Portomarin har flyttats sten för sten.

Kyrkan i Portomarin har flyttats sten för sten.

Båda två arbetade som lärare på en tämligen strikt katolsk skola och de levde ihop utan att vara gifta. Om arbetsgivaren skulle få reda på att de ”levde i synd” så skulle de omgående få sparken. Trots att Kate var svenskättad så var hennes familj numera strikt katolsk. Även de hade problem med att hon levde med en man utan att vara gift. Religionens grepp och förtryck av människans naturliga vilja är fortfarande i full kraft. Men det kändes lovande att paret ändå flyttade gränserna för att passa sina egna liv. Dessutom var de modiga även på andra sätt. Det var nämligen Jim och Kate som hade vågat sig på att övernatta på Manjarin (läs mer på etapp 20), och som berättade för mig om de mystiska ritualerna på det enliga härbärget.

Vägen de kommande timmarna var tråkig och regnet hängde i luften, så mötet med Jim och Kate kunde inte ha kommit lägligare. Vi pratade på om amerikansk politik, om Sverige och Europa och om våra erfarenheter på El Camino. Jag var oerhört glad att jag inte blivit sittande med mitt kaffe i Portomarin, utan lyssnat på min instinkt. Annars hade det blivit en enformig och tråkig eftermiddag.

Ett par timmar senare passerade vi ett litet härbärge invid landsvägen. Vi var framme i Gonzar och här skulle Jim och Kate övernatta. Min känsla, som jag alltså valt att lita på, sa mig att jag skulle fortsätta framåt till Castromaior. Där skulle det finnas både ett café och ett lite pensionat. Vi tog farväl och skiljdes åt.

Vacklande tro?

Vacklande tro?

Den utstakade vägen lämnade den enformiga sträckningen längs med bilvägen och gick in på en grusväg. Tre kvart senare kom jag fram till Castromaior som först verkade trevligt. ”Castro” i namnet antydde att här funnits ett keltiskt fort tidigare, vilket guideboken bekräftade. Men pensionatet visade sig vara mycket avskräckande. Det var helt folktomt och saknade all trivsel. Jag gick förbi och hittade det lilla fiket där jag satte mig för att äta och fylla på vattenförrådet. Det här betydde att jag antingen skulle behöva backa och gå tillbaka till härbärget där Jim och Kate hade stannat, eller fortsätta framåt. Det fanns ett härbärge i Hospital de la Cruz, enligt min guidebok och även om jag nu började bli trött, valde jag förstås att fortsätta i stället för att tillryggalägga onödiga kilometer åt fel håll.

Någon timme senare var jag framme. Det visade sig att det numera också fanns en restaurang som hyrde ut rum bredvid härbärget i Hospital de la Cruz. Det låg i ett öppet landskap med fin utsikt och här skulle det kännas bra att tillbringa kvällen och natten. Middagen skulle inte serveras förrän klockan 19. Jag köpte en öl och satte mig utanför restaurangen och njöt av vyerna.

Efter en stund kom ett par i sextioårsåldern vandrande. Jag hade sett dem tidigare. De satte sig vid ett bord bredvid mitt och vi kom i samspråk. De var holländare från Amsterdam. Mannen hade nyligen gått i pension och ville uppfylla en livsdröm. Inte nog med att han ville vandra till Santiago, han ville göra det på det gamla sättet – nämligen hela vägen från dörren hemma i Amsterdam. Hans fru hade först varit tveksam, för att uttrycka det milt. Hon hade några år kvar till pensionen, men kände också ett behov av att fundera på om hon skulle gå i förtid eller helt enkelt göra något annat med sitt liv. Nu hade de vandrat i flera månader. De utstrålade en slags lugn, efter alla månader på vägen. När jag berättade om min resa, hur jag blivit svårt sjuk, tvingats resa hem, men sedan ändå känt behov av att fortsätta blev kvinnan tårögd. Jag vet inte riktigt varför, men förmodligen kände hon igen ”kallet” som många upplever på vägen. En drivkraft som trumfar det så kallade förnuftet och trotsar trygghetsberoendet. När mannen hörde att jag var svensk sken han upp.

Åh, den heliga Birgitta är min idol, utbrast han och såg ut som om han ville omfamna mig.

Han berättade passionerat och livfullt om heliga Birgitta, som också vandrat vägen till Santiago, någon gång på 1300-talet. Nu var det hans tur att bli tårögd.

Utsikten från min after walk.

Utsikten från min after walk.

Pilgrimsmenyn serverades alltså klockan 19. Stället var berömt för sin soppa och det var tydligen intäkterna från den som möjliggjort satsningen på hotell och på den nya, expanderade restaurang-verksamheten. Men mannen som serverade hade inte riktigt fått till rutinerna. Ett femtontal pilgrimer fördelade sig på fem eller sex bord. Alla satte sig samtidigt. Restaurangens ägare började med att ta upp beställning från det bortre bordet i rummet från där jag satt. Därefter dukade han fram bestick och dryck till dem och försvann sedan ända till förrätten var färdiglagad till det första bordet. Då först gick han vidare till nästa bord och upprepade proceduren. Jag insåg att det skulle dröja innan jag skulle få mat och det tog mycket riktigt en timme innan jag ens fick beställa. Men jag skulle ingenstans och fick se det som en skola i tålamod.

Det var 80 kilometer, eller tre dagsetapper, kvar till Santiago, men min känsla sa mig att stadens starka gravitation skulle få mig att tillryggalägga den återstående sträckan på bara två dagar.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här