Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

23: Trabadelo – Tricastela (38,2 km)

3 juli 2011. Söndag

Nästa morgon var det en aning kyligt igen och moln skymde solen. Jag åt frukost på holländarens restaurang och njöt av yoghurt, ekologisk müsli, grovt bröd och nypressad juice. Sedan fortsatte vandringen genom dalgången, under de osannolikt höga vägbroarna. Här och var passerade jag små byar med vackra, färgglada hus, blomstrande täppor och småskaliga odlingar. Det kändes som om jordbruket i trakten drevs på gammalt sätt, med bara några få djur per bonde. Varje kväll ledde bönderna hem sina kor till ladorna som ofta låg mitt i byarna. Åkrarna såg inte ut att kunna ge några större skördar. Det var som jag föreställer mig att svenska bönder jobbade för 50 år sedan. Livet verkade dröja sig kvar i en annan, mer stillsam tid i de här trakterna. Något som antagligen gjorde det en aning tufft att klara sig i vår galet supercentraliserade värld.

Efter Trabadelo på väg mot O Cebrerio. Notera de superhöga motorvägsbroarna.

Efter Trabadelo på väg mot O Cebrerio. Notera de superhöga motorvägsbroarna.

Det var en behaglig vandring, och det kändes faktiskt skönt att hettan hade mildrats. Jag passerade ”playan” som receptionskillen hade talat om. Det var en grässlänt invid en uppdämd del av floden. Idag var platsen tom på besökare, men antagligen hade det varit annorlunda igår. Några timmar senare började stigningen uppåt igen. Den här etappen var omtalad som en av de tuffare på hela sträckan från St-Jean-Pied-de-Port (första etappen undantagen). Och det bar mycket riktigt uppåt under flera kilometer. Men jämfört med det blöta och utmattande pulsandet i snö Pyrenéerna i början av mars, var det här en betydligt enklare match.

Uråldrig vägbeläggning eller erosion? Uppåt går det iallafall länge.

Uråldrig vägbeläggning eller erosion? Uppåt går det iallafall länge.

Vägen slingrade sig genom vacker lövskog på smala, steniga stigar, där det var svårt att avgöra om det var en uråldrig vägbeläggning som fallit sönder, eller resultatet av erosion. Pulsen steg och jag blev rätt andfådd där jag stretade på upp bland molnen. Stundtals lättade dimmorna och utsikten blev fantastisk, innan landskapet åter försvann in i de svepande vita molnbankarna. Även idag vandrade jag med någon slags meditativt lugn. Jag tog kilometrarna som de kom och tänkte inte så mycket framåt. På en smal stig på en bergssluttning passerade jag en milsten som markerade inträdet i Galicien. Skogarna hade en atmosfär som närmast kändes magisk. Jag väntade mig nästan att det skulle sitta en vitskäggig druid bakom varje uråldrig ek. Kulturen i de här delarna är förknippad med Irland och Skottland vilket märktes här och var. Inte minst på förekomsten av säckpipsmusik. I för-kristen tid var trakten mycket riktigt också ett centrum för den keltiska ”religionen”.

Här börjar Galicien

Här börjar Galicien

Uppåt, uppåt och mera uppåt. På en avsats låg en by och bredvid vägen fanns ett mysigt café och härbärge i ett åldrande trähus. Utanför stod en termos och det gick bra att ta en kopp te emot en frivillig donation. Jag satte mig ner på en stor vit marmorbänk som mjukats upp med kuddar, och tog del av erbjudandet.

Högst upp där stigningen kulminerar ligger byn O’ Cebrerio. Den är för många ett naturligt stopp på Caminon. Dels för sin säregna bebyggelse med runda stenhus med koniska halmtak, men kanske än mer för sitt omtalade Mirakel. Någon gång på medeltiden sägs en präst i den lilla kyrkan i O Cebrerio ha häcklat en bonde som hade trotsat en snöstorm för att komma till kyrkan en vintersöndag för att få nattvarden. Prästen ska ha sagt ”är det värt att utsätta sig för det här vädret för en bit bröd och lite vin”. Brödet och vinet skulle då genast ha förvandlats till blod och kött inför den chockade prästen. Det som hävdas vara köttet och blodet finns kvar till beskådande i kyrkan. Även om ”beviset” är rätt intorkat vid det här laget. Två munkar vaktar ingången till kyrkan. Samma kyrka spelar huvudrollen i upplösningen av Paulo Coelhos Pilgrimsresan
. Den lilla mirakelkyrkan var speciellt utformad med lågt till tak, men kyrkor utövar inte nog med dragningskraft på mig för att jag skulle stanna.

O’ Cebrerio

Cyklist framför karaktäristiskt hus i O’ Cebrerio.

 De vackra vyerna som O’ Cebrerio normalt lär bjuda på uteblev idag, eftersom molnen strök utmed marken. Hela byn kändes visserligen gedigen men den hade ändå en lite turistig känsla.

Förfriskning för frivillig donation

Förfriskning för frivillig donation

Ute på andra sidan erfor jag återigen den lite ensliga känslan som uppstod efter att ha passerat ett huvudstopp mitt på dagen. Det märktes tydligt att färre vandrade nu. Stigen vindlade sig neråt. Stundtals genom hagar där kor med bjällror runt halsen betade lugnt. Det började regna lätt och jag satte mig på en kombinerat fik och snabbköp invid en bilväg medan det regnade över. I fjärran såg jag olycksbådande svarta moln som betydde att ett åskväder nalkades. Vägen skulle fortsätta i höglänt terräng och det kändes en aning läskigt att kanske behöva vandra bland blixtar och dunder. Jag fortsatte ändå framåt och kastade ofta oroliga blickar bakåt där mullret tilltog. En och annan blixt ljungade över himlen. Bilvägen passerade så småningom krönet på berget. Platsen hette Alto do San Roque och där låg ett låg ett ensligt härbärge.

Vid Alto do San Roque låg ett ensligt härbärge med jobbiga energier.

Vid Alto do San Roque låg ett ensligt härbärge med jobbiga energier.

”Kanske bäst att ta in här”, tänkte jag. Rätt många vandrare satt utanför på ställets servering, men platsen hade en otäckt murrig energi. Det kändes mörkt, depressivt och hemskt. Tjejen bakom baren som serverade kaffe var tvär och av hennes attityd att döma hatade hon livet. Samtalen som jag överhörde på uteserveringen, var gnälliga, gälla och kändes störande. Det återstod nästan en mil till Tricastela. Om jag gick hela vägen dit skulle jag även idag ha tillryggalagt nästan fyra mil. Med tanke på den ruggiga atmosfären tog jag gärna en tiokilometers etapp till redan i eftermiddag, även om blixtarna skulle ljunga omkring mig.

Åskvädret verkade ha fastnat på andra sidan berget

Åskvädret verkade ha fastnat på andra sidan berget

Åskvädret verkade emellertid ha fastnat på andra sidan berget. Tämligen omgående efter ha lämnat det unkna stället på Alto do San Roque, kände jag en oerhörd lättnad. Solen kom fram igen och en vacker och omväxlande etapp i svag nerförlutning tog vid. Ömsom ekskog, ömsom öppna vidder.

I byarna märktes bokstavligt talat baksidan av det lokala jordbruket på spåren från de redan nämnda korna. Det stank rejält av koskit och gatorna var täckta av spillning. Ladorna låg sida vid sida med boningshusen i byarna.

Rustikt och gediget kanske, men så pass påträngande att det bar emot att sitta ner för att fika. Den aningen större orten Tricastela blev alltså mitt mål för dagen. Men det tog tid att komma dit och jag började bäva för att alla sovplatser skulle vara slut när jag kom fram. De sista  kilometrarna gick nedför berget mot staden som låg längst nere i en djupare dal. Att se staden så pass länge gör det liksom jobbigare. Men tillsist kom jag fram och hittade fram till det som skulle vara det bästa härbärget. En liten flicka i tioårsåldern stod i dörren och tittade på mig med en blandning av blyghet och triumf i blicken.

Det är fullt, sa hon beskäftigt på spanska.

Casa Olga

Casa Olga

En äldre kvinna kom ut och bekräftade att både sovsalarna och de enskilda rummen var fulla. Men hon skulle just gå upp till det andra härbärget och jag fick gärna följa henne dit. Vi gick tillsammans några hundra meter uppåt i byn. Där skakade värden lika bekymrat på huvudet när jag frågade om sovplats. Uppenbarligen stämde det att antalet pilgrimer ökade ju närmare Santiago kom. Det här var dessutom ett rekommenderat huvudstopp och klockan var redan över sju på kvällen. Alla fel egentligen. Nu testades min teori om att det alltid skulle finnas sovplats där min magkänsla sa till mig att stanna. Och jag blev faktiskt inte motbevisad idag heller.

Utanför härbärget satt en rund kvinna i sextioårsåldern på en bänk. Hon tittade upp från sitt samtal med någon ur härbärgets personal och sa att hon hade ett hyresrum kvar i sin villa. Rummet var egentligen avsett för tre personer, men jag kunde få det om jag betalade fullt pris. Det fulla priset var 35 euro och det betalade jag gladeligen. Att hon var så frikostig med sängar berodde nog på att jag sannolikt var den siste pilgrimen att anlända till byn för dagen. Hon visade mig till sin pyttelilla bil. Vi kunde nätt och jämt få in min ryggsäck i bagageluckan. Sedan körde hon ytterligare ett stycke mot byns utkant. En friliggande större tvåplansvilla låg vid en grusplan. På andra sidan planen hängde typiska pilgrimskläder på några klädsträck i kvällssolens sken. ”Casa Olga” stod det på en skylt utanför. (Hon har en  hemsida här.) På stenläggningen utanför villan fanns en drös leksaker. Gissningsvis tillhörde de Olgas barnbarn. Förmodligen bodde flera generationer i huset. Jag visades uppför en trappa utanpå huset och in i det rymliga trebäddsrummet. Det första jag gjorde var att tvätta, men så fort jag lagt alla sockorna i blöt i badrummets handfat, insåg jag att kläderna inte skulle hinna torka innan den bleka kvällssolen försvann bakom bergen i väster. Men nu hade jag inget val annat än att tvätta klart, vrida ur så gott det gick och fåfängt hänga alltsammans på klädsträcket utanför.

Efter en ordinär pilgrimsmeny på en trevlig och välbesökt restaurang i byns centrum återvände jag till Casa Olga och somnade tämligen omgående.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här