Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

18: León – Villar de Mazarife (23,1 km)

28 juni 2011. Tisdag.

Återigen blev sömnen ostadig och strax före fem slogs många pannlampor på i sovsalen när de första sammanbitna männen skulle samla ihop sina saker för inleda dagens etapp i skydd av det svala nattmörkret.

Katedralen i León

Katedralen i León

Jag låg kvar i sängen så länge jag kunde för att få vila kroppen, även om sömnen var skral. Klockan var ändå inte mer än halv sju när jag gav upp och klädde på mig. Det serverades en enkel Caminofrukost av det vanliga slaget i ett mycket litet frukostrum. Kaffe, rostat bröd och marmelad. Därefter gav jag mig ut i den nyvakna staden som förgylldes av det tidiga morgonljuset. Få människor var i rörelse. Några renhållningsfordon städade torget framför katedralen. Att komma ut ur León med förstäder tog nästan två timmar, inklusive en liten fikapaus i Virgen del Camino. Något som kanske låter som en mysig by, men som snarare är några hus längs en kraftigt trafikerad genomfartsled. Orten är mest känd för en kyrka med utpräglad 1960-talsarktiektur som byggts till åminnelse av ännu en uppenbarelse av madonnan. Jag hade passerat byn med hyrbilen i förrgår. Vilket återigen var helt surrealistiskt. I Caminons tidsuppfattning kändes det som i ett annat liv.

Man börjar älska gula pilar

Man börjar älska gula pilar

På ett trottoarfik längs huvudgatan träffade jag de unga amerikanskorna från härbärget i El Burgo Ranero. Den ena tjejen hade fortfarande röda utslag i ansiktet. De berättade att de hade råkat ut för vägglöss. Något som många moderna pilgrimer fasar för. Men på härbärget där de hade drabbats hade personalen snabbt kommit till undsättning och hjälpt dem att tvätta alla kläder varmt samt att avlusa ryggsäcken och alla sängkläder. Uppenbarligen fanns det klara rutiner och de enda spåren de hade av ohyran var nu de röda betten i ansiktet. Obehagligt, förvisso, men jag ska påpeka här att, amerikanskorna var de enda vandrare jag träffade längs mina 90 mil på vägen som hade råkat ut för vägglöss.

Teletubbyland?

Teletubbyland?

Efter Virgen del Camino var det dags att välja mellan två alternativa vägar. En kortare som går längs motorvägen, och en finare, men lite längre går på lantliga vägar. I mars hade jag garanterat valt den kortare men tråkigare vägen. Nu hade jag bytt strategi och ville vandra i skönhet. Så vid en sten vid ett vägskäl gick jag ut på landsbygden. Tekniskt sett var det först nu som jag började bryta ny mark på Caminon. Fram till León hade jag ju redan varit tidigare, även om jag då hade åkt ambulans, taxi och bil.

Vackert och längre eller kortare och fult?

Vackert och längre eller kortare och fult?

Vägen var någorlunda omväxlande till en början. Jag såg herdar som vaktade får på de mjuka kullarna och passerade småbyar som hade charmen i behåll. Men till största delen präglades landskapet av vidsträckta slätter. Möjligen berodde det på den mer gynnsamma årstiden, men byarna jag passerade här tycktes ha tagit till sig affärsmöjligheterna som Caminons renässans hade fört med sig. I den i övrigt lite sömniga byn Oncina de la Valdocina fanns en relativt nyöppnad bar som verkade vara ett uppskattat vattenhål för pilgrimer. Där satte jag mig ner för en lunchmacka med tortilla och dagens första strumpbyte. Amerikanskorna kom i kapp mig och gjorde mig sällskap på kaféets veranda. De hade fler Caminoproblem att berätta om, utöver episoden med vägglöss. I början hade de druckit alldeles för lite vatten och på kuppen hade en av dem varit farligt nära att få solsting. De verkade överlag ganska dåligt pålästa, men det vägde de upp med en enorm tapperhet. De hade länge planerat vandringen och jobbat ihop pengar som barnflickor för att kunna vara i Europa en månad. Båda hade sagt upp sig från sina jobb och skulle alltså komma tillbaka till helt nya liv i USA om några veckor.

Katt på hett tegeltak

Katt på hett tegeltak

Vi skiljdes åt igen och jag gick vidare mot dagens mål som var byn Villar de Mazarife. En plats med hela tre härbärgen att välja mellan. Vägen dit fortsatte över slättlandet. Det var varmt men som jag skrivit tidigare föredrar jag hettan mot kylan alla gånger. Det hände inte mycket värt att berätta på vägen till Villar de Mazarife. Vid ingången till den fina lilla byn låg det första härbärget. En stor blå swimmingpool i plast tronade på innergården. Det såg i och för sig svalkande ut, men den var överfull av barn från byn och känslan var över lag lite stökig. Jag fortsatte i stället till härbärget Tio Pepe och det gjorde jag rätt i skulle det visa sig. Jag fick intrycket att det drevs av en familj. Särskilt mamman och dottern var så där genuint trevliga och välkomnande. Inget fjäsk men en massa äkta värme.

Tio Pepe

Tio Pepe

Jag checkade in och blev placerad i ett sexbäddsrum dit ingen annan hade anlänt än. Precis när jag hade vrängt av mig de svettdrypande vandrarkläderna och svept om mig handduken för att gå till duschrummet tvärs över korridoren så knackade det på dörren. Det var amerikanskorna som hade råkat ut för ännu ett tillbud. Den ena tjejen hade glömt sin värdepåse med pass, visum, plånbok och allt på caféet där vi hade skiljts åt tidigare på dagen. Dit var det en dryg mil. Den andra tjejen hade inga kontanter och byn som i övrigt hade ett bra utbud av affärer och härbärgen, saknade bankomat.

Jag gav dem de 14 euro som de behövde för att kunna ta in på härbärget, glad att kunna hjälpa till. Dessutom ringde en annan pilgrim, som kunde både flytande spanska och engelska till kaféet där de glömt värdesakerna. Som så ofta på Caminon hade någon omtänksam person hittat sakerna och lämnat in dem i baren. Barägaren erbjöd sig omgående att hoppa in i sin bil och köra den dryga milen till Villar de Mazarife med värdepåsen. Senare på kvällen fick de tillbaka sina saker. Personligen förordar jag inte värdepåsar av just det här skälet. Glömmer man den, blir man av med allt på en gång. Ryggsäckar med invärtes fack är bättre tycker jag.

Christian

Christian

När jag så till sist hade fått duscha och kom tillbaka in på rummet så stod en lång, smal kille runt 30 där och genomförde samma ankomst-rutiner som jag själv gjort en stund tidigare. Han var dansk och presenterade sig som Christian. Han hade tillbringat lång tid på Caminon. I Carrión de los Condes hade han blivit magsjuk och behövt ligga still i några dagar. (Det var han som hade bott på det stora spökklostret i Carrión).

Ute var det fortfarande väl över 30 grader varmt. Jag tog på mig ett par torra shorts och gick med tvätthögen i famnen ner på bakgården för att tvätta. En enkel tvättbalja var det stod till buds här. När de uppsköljda kläderna äntligen hängde på tork i eftermiddagssolen satte jag mig med en kall öl i skuggan. En annan pilgrim satt med fötterna i en stor balja vatten. Hans uppsyn var lätt plågad. Jag kände återigen en stor tacksamhet över att kroppen och fötterna var med mig den här gången.

Trötta men friska ben

Trötta men friska ben

Senare, när siestan var slut och hettan hade avtagit lite tog jag en tur ut på stan för att handla matsäck för morgondagen i en av de välsorterade butikerna. Det var en trevlig stad. En skara lokala män satt på en uteservering och drack öl och samtalade i godan ro. Jag återvände till Tio Pepe och åt middag tillsammans med Christian i restaurangen. Maten var god och återigen bjöd mamman och dottern som drev stället på sin varma gästfrihet.

Vi kom upp på rummet igen när det skymde. Från fönstret hade jag en vacker utsikt över Galiciens berg, bakom vilka solen just hade försvunnit. Om några dagar skulle jag vara där. Jag greps av en märklig blandning av längtan och förhoppning. Det kändes som om någonting inom mig hade längtat i evigheter efter att få återvända till just de här bergen. Jag har aldrig varit där tidigare så var i från den starka känslan av att vara på väg hem kom, kan jag förstås inte veta.

Nästa dag skulle bli en lång etapp, men samtidigt en av de allra vackraste på hela vandringen. Jag skulle också få svaret på varför den chica damen i skåpbilen, tutade som en besatt i en by för två dagar sedan.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här