Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

17: El Burgo Ranero – León (38 km)

27 juni 2011. Måndag.

Det måste ha varit närmare 30 grader även mitt i natten och det var hopplöst att somna i det kvava rummet även om jag låg i bara kalsongerna ovanpå lakanspåsen. Men lindring var på väg. Vid midnatt hördes ett avlägset muller i fjärran och det tog inte lång tid innan ett fantastiskt åskväder brakade lös. Det höll på en god stund och när det hade åskat klart blev temperaturen perfekt.

Det var bara det att när jag väl lyckades somna så började de första av rumskamraterna att stiga upp. Vissa börjar gå redan strax efter fem medan det fortfarande är mörkt. När väl en pilgrim satt igång att packa ihop och gå, följer sedan alla efter som på ett pärlband (eller kanske radband när vi är på pilgrimsvandring). Vid klockan sex gav jag upp planerna på att sova vidare och steg upp också. Restaurangen tvärs över gatan serverade en riktigt bra frukost. Visserligen på det spanska temat med sockerkaka och annat sött, men det fanns även yoghurt och färskpressad apelsinjuice. Och sockerkakan var nybakad och inte av det förhatliga, inplastade slaget. Precis när jag lämnade den lilla byn bakom mig steg en gigantisk apelsinfärgad sol upp över horisonten och färgade de vidsträckta veteåkrarna guldgula. Det var så vackert att bröstet nästan sprängdes. I gryningen var det svalt och skönt men temperaturen steg i takt med att solen vandrade högre upp på himlen.

Det var nästan 40 kilometer till León, men i bakhuvudet kände jag en märklig drift att gå hela vägen dit idag. Det var en befängd idé och jag bestämde mig att hålla mig till planen att vandra så länge det kändes bra och att stanna där det kändes inbjudande. Ett par mil borde vara lagom. Nu och de kommande dagarna åtföljdes jag av en lätt oro över att vårens krämpor skulle komma tillbaka, vilket gjorde mig försiktig.

Vallmo och bevattningskanal

Vallmo och bevattningskanal

Förmiddagens vandring var tämligen enahanda. Jag rastade så ofta jag kom åt och såg till att lufta fötterna. Vid tiotiden satt jag på ett café i byn Reliegos och drack Café con leche och åt en bocadillo med tortilla. Jag kom i samspråk med en norsk kvinna som hade åkt buss stora delar av vägen. Hettan på mesetan hade varit för mycket för henne. Medan vi satt där och pratade kom en vit skåpbil farande uppför den smala gatan. En chic dam i 55-årsåldern satt på förarplatsen. När hon passerade oss slängde hon sig på signalhornet och tutade som en besatt. Vi på uteserveringen undrade sinsemellan vad hon höll på med. Hennes galna tutande fortsatte att eka över nejden en god stund efter att jag lämnat Reliegos bakom mig. Var hon på gränsen till nervsammanbrott? Var hennes man otrogen i något av husen? Var det krig? Det kändes jobbigt att jag förmodligen aldrig skulle få veta svaret på gåtan.

Vid halv tolv vandrade jag in i Mansilla de las Mulas. Jag hade redan tillryggalagt 19,5 kilometer och kände mig närmast oberörd.  Byn var mysig med fina hus och gator och blommande rabatter. Jag satte mig på innergården till ett privat härbärge och funderade. Det kändes alldeles för tidigt att stanna även om byn hade varit värd det. Värden för härbärget kom ut till mig och gjorde reklam för alla faciliteter som stället kunde erbjuda. Jag bläddrade i guideboken och tog sikte på en by ytterligare sex kilometer fram längs vägen.

Mansilla de las Mulas omgavs av en uråldrig ringmur och en vallgrav. Vägen ut ur byn gick över en smal bro och snart kantades leden återigen av vallmo och andra blommor som lockade till sig fjärilar i alla färger och former. Bevattningskanalerna porlade och vandringen var alltigenom njutbar. Efter några kilometer hörde jag ett flåsade bakom mig. En kort, svettig man i löparkläder kom joggande. Svetten dröp om honom. På bred amerikanska sa han

Joggar till Santiago

Joggar till Santiago

God it’s hot today.

Det hade han rätt i och jag frågade lite förvånat om han tänkte springa hela vägen till Santiago.

Yes sir! sa han och stolpade vidare framåt.

En stund senare passerade jag en lång bro över ett vattendrag. På andra sidan låg Puente Villarente där jag tänkte stanna för dagen. Direkt efter bron låg ett hotell från 1950-talet med en svårt flagande, turkosgrön rappning. Det var öppet men oerhört förfallet. Bakom ett rostigt taggtrådsstängsel fanns en stor, halvt igenvuxen swimmingpool som säkert inte hade haft vatten i sig på decennier. Stället påminde starkt om Bates hotell i Psycho. I Reliegos (byn med den tutande damen) hade jag fått en reklamlapp om ett privat härbärge som skulle ligga lite längre fram i samma by, så jag letade mig vidare. Det låg en bit upp i byn och var helt folktomt när jag kom dit. Jag tittade runt en stund och även om det hade en massa fina företräden så låg det bredvid en gödseltank. Det var trettio grader varmt. Do the math.

Ingen svalka här

Ingen svalka här

Jag har inga problem med att vandra i värme så efter en paus på ett fik som låg längs huvudvägen genom byn där jag bytte strumpor för tredje gången, gick jag vidare mot León. Från och med nu fanns det inga fler härbärgen så min plan var att om fötterna började ge upp skulle jag ta en taxi till city. Nu skulle jag snart komma fram till den ökända motorvägskorsningen utanför León som flera böcker skildrar, inklusive min guidebok. Man har varit tvungen att löpa rakt över en fyrfilig motorväg och dessutom hoppa med ryggsäck och allt över ett mitträcke. Två gånger. Vägmarkeringarna fram till León var lite otydliga. Caminon följde till största delen en grusväg som gick ett antal hundra meter från en av huvudvägarna. Grusvägen korsades åter av bygget av den nya höghastighetsjärnvägen och som vanligt krävdes det lite extra uppmärksamhet kring de tillfälliga vägsträckningarna. Bebyggelsen tätnade allt mer och i en förstad till León kom jag till de beryktade motorvägskorsningarna. Till min glädje fanns där nu stora, nya, blålackerade gångbroar.

In mot León - sjukhuset mitt fram

In mot León – sjukhuset mitt fram

Vägen ledde fram över en klippa och nu bredde León ut sig för mina fötter. Staden där jag knappt fyra månader tidigare legat på sjukhus och kontemplerat min abrupt avbrutna pilgrimsvandring. Det var med mycket känslor som jag nu vandrade på egna ben i León nedför samma klippa som jag låg och tittade på i sju dagar och sju nätter. Sjukhuset låg som en stor grå låda i fjärran.

Att säga att jag var pigg är kanske en överdrift, men jag var  å andra sidan vid väldigt god vigör med tanke på att jag gått 38 kilometer, redan andra dagen på den återupptagna vandringen. Mitt sikte var inställt på ett härbärge mitt i Leóns äldre delar. Det drivs av nunnor och ligger i anslutning till deras kloster. I min fantasi trodde jag det skulle borga för ett varmt och kärleksfullt mottagande. Men uppenbarligen ses vi fortfarande som syndiga botgörare, för stämningen var aningen kärv där. Nunnorna själva satt inte och tog emot, utan det fanns frivilliga medhjälpare som skötte ruljangsen.

Ny gångbro i stället för livsfarliga korsningar

Ny gångbro i stället för livsfarliga korsningar

Det fanns två enorma sovsalar på härbärget. De var uppdelade på så sätt att ensamvandrande män fick bo i en av salarna, medan par av motsatta kön och ensamma kvinnor bodde i det andra logementet. En aning besynnerligt. Jag fick en säng längst in i den manliga sovsalen. Där fanns män från 20 år upp till dryga 70. En något sammanbiten och högpresterande stämning rådde i rummet. Jag duschade och fixade mina dagliga tvättrutiner och hängde de blöta kläderna på tork i den gassande solen på klostrets innergård. Sedan gick jag ut på stan och letade upp gatan Calle Ancha, där jag tillbringade sista natten på hotell inför hemresan i mars. På en uteservering tog jag en öl och summerade mina två första dagar som återuppstånden pilgrim. Precis som under första halvan hade tidsuppfattningen fullständigt satts ur spel. Jag befann mig åter som i ett evigt tidsflöde där begrepp som dagar, veckor och år tappade mycket av sin betydelse, men där desto mer räknades i kilometer. Eller ”K” (på engelska) som är Caminospråk för kilometer.

Nunnorna främjade inte löst rumlande på stan och nattliga synder, för deras utegångsförbud inträdde synnerligen tidigt. Redan 21.30 förväntades man vara åter innanför klostrets tunga portar. Många av oss pilgrimer samlades på uteserveringar på torget framför klostret i väntan på klockslaget. Jag träffade åter norskan, som jag hade fikat med i Reliegos tidigare på dagen. Hon hade tagit bussen från Mansilla de las Mulas till León, för att hon hade hört om de otäcka motorvägspassagerna. Som nu alltså hade ersatts av broar.

Medan vi satt där och snackade fick jag syn på en ung man på uteserveringen som såg oerhört bekant ut. Han satt tillsammans med en vacker kvinna som av utseendet att döma kunde vara supermodell. Det var tydligt att de inte var vandrare. Men vem var han? Jag kunde väl rimligen inte känna någon i León? Hans bild for runt i hjärnans minnesbank under en längre stund innan plötsligt polletten trillade ner. Det var den unge läkaren som tog emot mig på akuten i mars. Nu var han uppenbarligen på dejt med den vackraste kvinnan i stan. Uppfylld av det märkliga sammanträffandet gick jag fram till honom och hälsade. Han verkade inte så road.

Scenbygge. Eller?

Scenbygge. Eller?

Bredvid serveringen på torget hade de rest en träplattform bredvid ett uråldrigt stenkors. I den medeltida miljön fick jag associationer till schavott eller möjligen en stundande häxbränning. Framför träpodiet stod rader med bord som höll på att dukas med vinglas. En stor skara kvinnor i alla åldrar kom och slog sig ner på ena långsidan av varje bord med blickarna riktade mot scenen. Alla hade tre vinglas vardera framför sig. En liten späd, manlig violinist med diabolisk uppsyn klev upp på scenen och började förföriskt spela på sin fiol. Jag fick inte se fortsättningen på det underliga dramat, för att nunnorna kallade.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här