Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

Återkomsten

25 juni 2011

På midsommardagen, nästan exakt tre månader efter min vemodiga hemkomst, satt jag ånyo på Arlanda och väntade på att ett försenat Spanairplan skulle ta mig till Madrid via Barcelona.

Försening

Försening

Veckorna efter hemkomsten hade gått åt till rehabilitering. På S:t Görans sjukhus konstaterades att jag hade fått bra vård i Spanien. Sakta blev jag bättre, men knäna fortsatte att ömma i ett par månader, om än allt mindre. Till alla som frågade, sa jag att jag var färdig med El Camino och att jag inte hade för avsikt att någonsin slutföra vandringen.

Men i början på juni när jag var tillbaka på jobbet efter sjukfrånvaron, började tecknen åter hopa sig. Före mitt första beslut att ge mig ut på El Camino de Santiago hade teveprogram och tidningsartiklar om Caminon kommit i min väg varthelst jag vände blicken. Människor talade om vandringen överallt.  Nu började samma fenomen igen och jag började tänka allt mer på mina upplevelser i mars.

Det tilltagande suget att återvända förvånade mig. Till en början höll jag tillbaka, för det kändes helt otänkbart att berätta för min dåvarande sambo och övrig familj och vänner att jag än en gång ville utsätta mig för det som nästan hade tagit kål på mig några månader tidigare. Reseförsäkringen betalade tillbaka alla mina utlägg för den första vandringen och efter midsommar öppnade sig en lucka i arbetsschemat på drygt två veckor. Min sambo skulle jobba på annan ort under den perioden. Ett så gyllene tillfälle som något, att äntligen få vandra de återstående 350 kilometrarna till Santiago. Tillsist blev längtan tillbaka starkare än alla tvivel. Mycket riktigt kallades jag både för idiot och galning när jag tillkännagav det oundvikliga beslutet att återvända.

Med löften till både mig själv och alla närstående att gå långsammare och ta kortare dagsetapper den här gången, bokade jag återresan till Spanien. När allt var klart infann sig en oerhörd eufori över att det skulle bli en fortsättning trots allt.

Nya skor och strumpor.

När jag lämnade sjukhuset i León, före hemfärden i mars, slängde jag mina gamla vandrarkängor och strumpor i en sopsäck på sjukhusets toalett. Det var som om skorna var pestsmittade. Inför avresan skaffade jag nya kängor. Ett par Meindl-kängor i läder, tillverkade så att inga sömmar hamnade på skavande ställen. Försäljaren sa att de funkade bra att gå i även i stark värme. Jag köpte också nya strumpor av bra kvalitet. Tunnare innerstrumpor och tjockare yttersockor. De dubbla lagren fångar upp friktion. Jag fick jobba hårt på att gå in kängorna och strumporna före avresan och använde dem nästan konstant i två veckor. I övrigt kändes det skönt att kunna lämna alla vinterunderställ hemma.

Till Madrid

Det första som hände var att resplanen tillbaka till Spanien fick sig en törn. Planet från Arlanda blev så försenat att jag missade anslutningen i Barcelona. Tack och lov fanns en sista flight till Madrid med Iberia som jag hann med. Men klockan var närmare midnatt när jag åter stod på Madrids flygplats och inväntade min ryggsäck vid bagagebandet. Planen var att ta taxi till ett hotell nära flygplatsen och att nästa morgon återvända till flygplatsen för att hämta ut en hyrbil som jag sedan skulle köra de drygt 450 kilometrarna upp till León. Som tur var fick jag ingivelsen att leta upp Avis hyrbilskontor redan nu på natten, för att kolla att allt var okej. Mannen bakom disken berättade då att hotellet jag hade bokat visserligen låg nära flygplatsen, men en annan flygplats. Det var nästan tre kvarts bilfärd till mitt hotell. Som tur var kunde jag hämta ut bilen omgående. Jag riggade upp min iPhone i vindrutan och kopplade på GPS:en. Sedan bar det ut på motorvägarna i Madrids nattmörker. Jag hade ingen mobilladdare till telefonen och batterinivån låg otäckt nära rött. Dessutom var GPS:en förvirrad av alla tätt liggande vägar runt flygplatsen. Paniken steg alltmer medan jag åkte fram och tillbaka på motorvägarna.

Äntligen hotell

Äntligen hotell

Slutligen satt jag mitt ute i ett öde industriområde, långt från civilisationen. Telefonen, och därmed GPS:en, var på väg att ladda ur. Jag valde att spendera den sista gnuttan el på att ringa till hotellet för att kolla om jag ens var i närheten. Då räknade jag kallt med att få sova i bilen på natten, vilket givetvis inte hade varit någon större katastrof. Det visade sig dock att jag befann mig bara ett femtiotal meter från hotellet. Det visade sig vara en stor anläggning som uppenbarligen användes mycket av bussbolag som behövde övernatta stora grupper. Framåt halv två på natten låg jag i en sval hotellsäng. Nästa dag skulle jag återvända till El Camino.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Vill du bidra till att hålla min blogg igång och/eller tacka för läsningen?

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här