Frivilliga ”tack-bidrag” – Donativos

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

DVD
Annons:

Sjukhus

16 – 21 mars 2011

Klockan var över nio på kvällen när jag väl hade installerats i sjukhussängen på traumaavdelningen på Leóns sjukhus. Flytande antibiotika droppade sakta in i högerarmen. Avdelningen låg högt upp i huset och genom fönstret hade jag en fantastik nattvy ut över León, med den fasadbelysta katedralen mitt fram. Sjukhuset var modernt och personalen kändes professionell. I rummets andra säng till vänster om mig, låg en gammal man. Han hade en privat samarit som passade på honom.

Kontrasten mellan livet ute på vandringsleden och att plötsligt ligga i en sjukhussäng var så stor att de två senaste veckorna kändes som en avlägsen dröm. Läkarens besked om att jag hade fått blodförgiftning av mina skavsår hade mest gjort mig förvånad. Uppenbarligen levde jag med en självbild av att vara osårbar. Jag somnade ganska snabbt.

Framåt midnatt väcktes jag av att en sköterska injicerade något i venen i vänster armveck som inte redan hade en droppslang i sig. Snacka om att man är utlämnad på ett sjukhus. Jag somnade igen, men bara en halvtimme senare kom hon tillbaka och pumpade in ytterligare en spruta i armvecket. Av känslan att döma var det lugnande medel i sprutorna. Eftersom jag redan var lugn tyckte jag det var lite underligt men tröttheten gjorde att jag inte brydde mig. En stund senare kom förklaringen till medicineringen.

Lyset i rummet slogs brutalt på och en stor solbränd muskelknutte med gröna kirurgkläder kom fram till sängen. Efter honom kom sjuksköterskan småspringande. Hon rullande en liten vagn framför sig, full med skallrande instrument och sprutor. Hon såg pytteliten ut bredvid snyggingen som kunde varit stjärna i vilken sjukhussåpa som helst. Han sträckte fram sin grova arm för att skaka hand och jag noterade att en tatuerad text gick hela vägen uppför hans underarm in under den korta ärmen på kirurgskjortan. Det som först kändes som en smårolig drömsekvens övergick fort till skräck när han med mörk röst och spansk accent yttrade orden:

I’m going to cut your knees. (Jag ska skära dina knän). Bakom honom hade nu den bedrägligt småväxta sjuksköterskan tagit fram enorm kanyl. Nålen var en decimeter lång.

Blixtsnabbt fattade jag varför de hade pumpat i mig lugnande medel. De skulle köra in sprutnålen i mina knän för att suga ut vätska. Utan att vänta greppade den spanske jätten tag i kanylen och med avsevärd kraft pressade han in den i mitt ena knä. Sedan  började han joxa runt där inne bland hinnor och ligament. Det var helt klart den vidrigaste känsla jag varit med om och jag skrek rakt ut i rummet. Förmodligen mer av chock än av smärta. Han sa bryskt till mig att vara tyst, men jag ansåg mig berättigad att skrika, så jag fortsatte. Då upprepade han proceduren på det andra knät. Privatsamariten som vaktade den gamle mannen i sängen bredvid, såg närmast chockad ut av mina skrik. Hela processen tog säkert max fem minuter, men det kändes som en halvtimme.

Nästa morgon vaknade jag av att solen lyste över León. Längs en klippformation i fjärran löpte en motorväg och tusen solkatter glimmade i bilarnas vindrutor där de for fram i morgonrusningen. Det var en mycket vacker vy och till min förvåning var jag lugn och tillfreds med situationen. Det hade varit mer likt mig att förbanna mitt öde och ondgöra mig över livets orättvisor, men det var förvånande lätt att acceptera läget som det var. Hade Caminon äntligen börjat slipa av mitt ego och göra mig till en ödmjukare människa?

I sju dagar och sju nätter skulle jag bli kvar i sängen på universitetssjukhuset i León. I början bävade jag över att jag inte hade något att förströ mig med, men tämligen snabbt gled jag in i sjukhusvistelsens rutiner. Eftersom jag har ett förflutet som reseledare vet jag en hel del om procedurerna när man hamnar i situationen jag befann mig i. Därför kontaktade jag SOS International i Köpenhamn, som är en fantastisk och oumbärlig hjälp när man blir sjuk utomlands. De har egna läkare som talar flera olika språk och som tar kontakt med den ansvarige läkaren på plats och kollar att allt går rätt till. Dessutom sköter de alla försäkringsärenden och ordnar med hemresa och allt annat praktiskt. Problemet var att Leóns i övrigt mycket professionella sjukhus hade skrivit in mig enbart under mina förnamn och dessutom registrerat mig som engelsman. Antagligen för att jag försökte prata engelska med dem. Varje gång SOS International faxade sjukhuset i León fick de till svar att jag inte fanns där. Det var först när jag under stor smärta lyckats stappla ut i korridoren utanför salen och läsa på skylten utanför dörren som jag kunde förmedla till Köpenhamn var exakt i det stora universitetshospitalet jag befann mig. Då dröjde det bara någon timme innan en sköterska ångade in på rummet med en bunt papper jag skulle fylla i. Nu var jag iallafall identifierad. Att sedan få den ansvarige läkaren att förstå vikten av att svara på SOS-läkarens samtal från Köpenhamn blev ytterligare övningar i charader och misslyckade försök att formulera mig på spanska. Allt gick tillsist bra, men det var lite svettigt ett tag.

Det är lärorikt att befinna sig i en så pass utsatt situation som att ligga på sjukhus utan att kunna språket. Sent en kväll kom en man in på rummet och pekade stumt på en rullstol han hade parkerat utanför dörren. Jag tittade frågande tillbaka på honom.

Please sit, sa han och pekade ännu mer uppfordrande på rullstolen.

Av hans kläder att döma tillhörde han personalen som transporterar patienter runt på sjukhuset. Det kändes olustigt, men jag stultade över till rullstolen och åkte med. Färden gick genom de kvällstomma korridorerna fram till en hiss. Vi åkte ner till bottenvåningen och kom ut i en enorm och öde foajé. Ett tag verkade det som att han skulle köra ut mig på gatan, men så vek han av och en stund senare åkte vi in genom en dörr där det stod ”radiología” vilket jag gissade betydde röntgen. Jag gissade rätt. Efter att en sträng sköterska fyrat av ett par raska röntgenplåtar av min överkropp, rullade han upp mig till rummet igen.

Efter ungefär ett dygn kom rädslan ikapp mig. Det var nu jag insåg att jag hade ådragit mig blodförgiftning genom de öppna såren under fötterna. Skenbenet var uppsvullet till grotesk omkrets och såg rödbrunt ut. Hade jag inte fått vård i tid kunde jag fått kallbrand i benet, eller gått under av blodförgiftningen. Tack och lov för antibiotika. Jag tänkte på drömmen jag hade haft på natten i Torres del Rio. Den med kvinnan och de brinnande benen. Drömmen hade varit en stark och tydlig varning om vad som var på väg att hända. Men hade jag förmått att lyssna?

Min vandring fortsatte på nätterna. I märkliga drömsyner vandrade jag genom dimmiga, gråbruna, ångestladdade landskap som såg ut att komma från en annan tid. När jag vaknade till tog det alltid en stund innan jag kunde förstå hur jag kunde vara kvar på sjukhuset när jag hade vandrat så långt. De märkligt arbetsamma drömmarna skulle följa mig även efter återkomsten till Sverige.

Lucy - ängeln i rummet

Lucy – ängeln i rummet

Den privata samariten som passade upp på min rumsgranne blev en ovärderlig hjälp för mig. Hon hette Lucy och kom från Colombia. Hennes ålder var svårbestämd och kunde vara allt mellan 40 och 55. Även Lucy talade enbart spanska, men på något underligt sätt lyckades vi kommunicera. Kanske för att vi hade gott om tid. Hon gick ut på stan och köpte tofflor till mig för att jag skulle slippa gå med mina infekterade fötter på sjukhusgolvet. Dessutom kom hon ständigt med vatten från en maskin ute i korridoren och hjälpte mig på massor av andra sätt. Den gamle mannen hon vårdade var en enormt rik företagare förstod jag. Nu var han svårt dement och hade ramlat och skadat sig. Lucy sov i en obekväm fåtölj i vårt rum om nätterna och vek inte från hans sida mer än någon timme per dag. När farbrorn blev utskriven efter några dygn fortsatte hon att besöka mig och kom med frukt, yoghurt och annat gott. Hon var en ängel i rummet. Jag ville upp ur sängen då och då för att kunna tvätta mig och gå på toa. Mina knän och skenbenet gjorde vansinnigt ont, trots mycket smärtlindrande medicin.  Tillsist fick jag en rullator, för att lättare skulle ta mig fram. Jag kunde inte annat än att skratta när jag stolpade fram med den, till och från badrummet. Det var alltså så här min stolta äventyrsvandring skulle sluta?

Ett par nätter hade jag eget rum. Sedan övertogs sängen av en polisman i trettioårsåldern som skulle operera en fotbollsskada i handen. Hans mor tillbringade enormt mycket tid med att pyssla om honom om dagarna. Hon matade honom till och med. Övrig tid satt hon liksom på pass i fåtöljen där Lucy hade sovit. Vid minsta tecken från sin son, Polismannen, kom hon till undsättning. Det var lite komiskt att betrakta. Ofta kom stora skaror av hans vänner på besök och de fyllde vårt lilla rum så att jag närapå fick sällskap i sängen av några av dem.

Tillsist blev jag iallafall utskriven. SOS International hjälpte mig att ordna hotell i Léon för en natt och bokade in mig på en tidig flight nästa morgon till Arlanda via Madrid. Benen och knäna gjorde fortfarande ont, men det skulle finnas rullstolsassistans hela vägen.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här