Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

15: Calzadilla – Bercianos del real Camino (32,7 km)

15 mars 2011. Tisdag.

Framåt

Framåt

När jag vaknade den här morgonen anade jag inte att det skulle bli min sista dag på Caminon på flera månader. Det började som vanligt med att jag försökte övervinna smärtan i skenbenet och i de ömma fötterna för att åter ta mig ut på vägen. Flera ur gänget från kvällen innan samlades för frukost på hotellet innan vi, var för sig, vandrade vidare. Idag var vägen mer omväxlande men i stället släppte regnet slutligen loss och det började ösa ner. Jag hade som bekant gett bort min poncho till Ollie i Villafranca Montes de Oca och hade inte tagit mig tid att köpa ett regnställ.

Det som räddade mig var mitt ryggsäcksöverdrag som var så överdimensionerat att jag även kunde svepa det runt axlarna och gömma armarna under det. Inte världens bekvämaste gångstil, men ändå relativt torrt. Byarna jag passerade var lika dystra som vanligt med hus byggda av lera och torv. En av dem var byn Terradillos de los Templarios. Den var tidigare ett fäste för Tempelriddarorden. Idag märktes det bara på härbärgets namn som var uppkallat efter den siste stormästaren Jacques de Molay som hade bränts på bål i Paris på order av den dåvarande påven. Det lär även finnas ett härbärge i Terradillos som är möblerat av IKEA.

Efter Sahagún delar sig Caminon i två alternativa vägar

Efter Sahagún delar sig Caminon i två alternativa vägar

Efter 20 kilometer av händelsefattig vandring närmade jag mig den relativt stora staden Sahagún. Mina vandringskamrater syntes inte till. De befann sig säkert redan långt före mig. Jag var åter trött, utmattad och dessutom hungrig. In mot Sahagún följde Caminon återigen den grusade sendan bredvid landsvägen. Precis när staden kändes inom räckhåll pekade pilarna plötsligt 90 grader åt höger. Jag tyckte det var konstigt eftersom landsvägen fortsatte rakt fram. Än en gång lydde jag pilarna före min instinkt och befann mig plötsligt i leran framför ett litet kapell som höll på att renoveras. Senare har jag läst mig till att kapellet normalt var ett härbärge, därav pilarna förmodar jag. Men då, ovetande om skälen fick jag göra helt om och återvända upp på landsvägen som jag kom i från. Nu lerigare och tröttare samt svärande över de idioter som satt ut pilarna.

Efter att ha forcerat stadens sedvanliga industriområden kom jag in i centrum. Sahagún kändes som en deprimerande stad. Ett stort härbärge som såg ut att vara från medeltiden låg centralt, men jag ville vidare. Dels för att staden var så trist, men också för att fortsätta att hålla mig en dagsetapp bakom Jürgen och Erik. Jag hittade en restaurang som påminde om ett ordinärt svensk lunchhak från sjuttiotalet. De serverade pilgrimsmeny. Till en början skämdes jag över att vara skitig och antagligen illaluktande, men så steg ett gäng byggjobbare in för lunch och då kände jag mig inte så apart längre. Huvudrätten var kycklingvingar med rester av fjädrar. Men jag var hungrig och åt ändå. Under måltiden betraktade jag väggen till höger om mig. Den var fullsmetad med fotografier föreställande en kort rundlagd androgyn person. Hen var avbildad tillsammans med olika matadorer i typiska tjurfäktarutstyrslar. En liten, skamfilad tjurfäktningsarena låg bredvid restaurangen och jag förmodar att personen på bilden var en entusiast med anknytning till etablissemanget.

Staden gav mig ingen ro, och snart vandrade jag igen, genom fler skamfilade gator med stängda butiker och minst ett igenbommat diskotek som säkert inte haft gäster sedan Boney M:s storhetstid. Jag navigerade mig ut ur Sahagún som jag samtidigt korade till världens tråkigaste stad. Några kilometer längre fram delade sig Caminon i två alternativa sträckningar. Den mer klassiska var kortare men lite trist. Det andra alternativet sades återigen vara vackrare men längre. En bisarr debatt  kunde läsas i graffittin på vägvisarskyltarna. Enligt vad jag tyckte mig utläsa ur slagorden pågick en fajt om vilken som var den äkta Caminovägen. Två falanger försökte övertyga vandrarna om att just deras favorit var den rätta. Resultatet blev bara förvirring för oss stackars vandrare. Faktiskt en bra metafor för hur vår västerländska demokrati ser ut idag. Jag var nu trött på Spanien. Trött på det latinska temperamentet, trött på inplastad sockerkaka till frukost. Jag svor att aldrig rekommendera den här förbaskade vandringen till någon enda människa. Jag var så nära utmattningens gräns man kan komma, utan att fysiskt ramla ihop. Jag fattade inte ens att det var utmattningen som fick mig att hata Sahagún och allt som hände därefter.

Vägarbeten krånglade till det.

Vägarbeten krånglade till det.

Självklart valde jag den kortare vägen, men det var inte helt lätt hitta rätt, över motorvägar, genom rondeller och via olika broar. Den kortare vägen skulle föra mig till byn där Jürgen och Erik hade övernattat föregående natt. Orten som skulle bli för mig vad Waterloo var för Napoleon, iallafall på kortare sikt; Bercianos del real Camino. Vägen dit  gick genom ett gigantiskt bygge av en höghastighetsjärnväg. Där hade gjorts ordentliga ansträngningar för att leda pilgrimerna rätt och det gick bra, även om jag min vana trogen var orolig några gånger.

Pilar av stenar visade den omlagda vägsträckningen.

Pilar av stenar visade den omlagda vägsträckningen.

Någon hade till och med bemödat sig med att lägga ut ett stort antal gulmålade stenar i pilformation längs vissa passager. En kilometer före Bercianos fanns en rastplats med några bänkar. Vinden ven från fälten och det regnade horisontalt. Jag såg husen i byn, bara några hundra meter uppför en svag uppförsbacke, men det var omöjligt att ta ett enda steg till. Trots snålblåsten och kylan satte jag mig på en bänk och åt en yoghurt och drack mitt sista juicepaket. Min blick föll på en minnessten för någon pilgrim som dött just här, några år tidigare. Sådana stenar är inte helt ovanliga längs leden. Jag rös. Både av kylan och av korset.

Tydlig varning för vägarbete på Caminon…

Tydlig varning för vägarbete på Caminon…

Jag hade inget annat val annat än att släpa mig de sista stegen upp till byn, men det krävdes en viljeansträngning utan like för att få upp mig på benen igen. I ett töcken av yrsel och smärta tog jag mig fram till Bercianos och pilgrimshärbärget – som var stängt. I mitt töcken hade jag sett pilar mot ett hotell och jag linkade tillbaka några smärtsamma meter till pilarna. Jag hade aldrig tidigare varit med om att varje steg kändes som det sista jag skulle ta i livet. Åsynen av det lilla hotellet gav mig den gnutta styrka jag behövde. Det såg tämligen nytt och fräscht ut. Jag var den enda gästen förstod jag av kvinnan i den kombinerade baren och receptionen. Hon gav mig nyckeln till ett rum, mot en avgift på 30 euro. Efter att ha linkat uppför trappan till rummet som låg på övervåningen, släppte jag ryggsäcken på golvet, klädde motvilligt av mig och gick huttrande in i badrummet för att ta ett varmt bad. Tyvärr var badkaret för litet för att hela jag skulle få plats och jag sköljde bara av mig snabbt i duschen innan jag kröp ner i sängen. Det var enormt skönt att krypa ner i en bäddad säng, men då fick jag plötsligt frossa.

Hotellet i Bercianos del Real Camino (bilden tagen en varm sommardag. Första gången jag kom dit var en råkall, regnig dag i mars)

Hotellet i Bercianos del Real Camino (bilden tagen en varm sommardag. Första gången jag kom dit var en råkall, regnig dag i mars)

Jag skakade okontrollerat och insåg med förvånande klarhet att kroppen var nära att gå in i chock. För första gången fick jag praktisk nytta av att ha gjort lumpen. Bisarrt nog blixtrade minnesbilder från militärtjänst-göringen, 25 år tidigare, förbi. ”När kroppen går in i chock, ska man göra den så varm det bara går”, hörde jag ett befäl säga inom mig. För att häva det farliga chocktillståndet drog jag över mig även överkastet och utan att gå ur sängen grävde jag fram sovsäcken ur ryggsäcken och bredde ut den över mig. Tack och lov normaliserades läget och frossan avtog. Smärtan i knäna tilltog däremot rejält. Där låg jag under alla filtar som någon slags omvänd prinsessa på ärten och tittade på teve. Först ett spanskdubbat avsnitt av Agatha Christies Poirot och sedan någon billig spansk sitcom. Jag trivdes skrämmande bra där under täckena. Skrämmande, för att det kändes som om jag aldrig mer ville kliva ur sängen. På riktigt. Senare lyckades jag tvinga mig ner till restaurangen och för att äta middag. Återigen som enda gäst. Bartjejen satt vid en internetautomat och Facebookade under tiden jag åt. Jag köpte med mig några burkar energidryck och kämpade mig upp på rummet igen. Tidigare på dagen hade jag fått ett SMS från Erik. De hade just avverkat en mastodontetapp på fem mil och var nu framme i staden León. Därmed var alla chanser för mig att hinna ikapp dem utplånade. Jag kröp ner mellan täckena igen och zappade vidare på teven. Då trodde jag fortfarande att det skulle bli vandring som vanligt i morgon.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här