Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

14: Frómista – Calzadilla (37,5 km)

14 mars 2011. Måndag.

Det är måndag igen och exakt två veckor sedan jag lämnade Stockholm. Vandringens tidigaste etapper, när jag vandrade med Erik, Jürgen och Jenny kändes nu besynnerligt avlägsna. Från våra dagliga SMS-rapporter visste jag att de två männen fortfarande befann sig exakt en dagsetapp framför mig. Jenny hade som planerat rest hem från Burgos.

Den raka ”sendan” bredvid landsvägen mellan Frómista och Carrión de los Condes

Den raka ”sendan” bredvid landsvägen mellan Frómista och Carrión de los Condes

När jag vaknade i härbärget i Frómista hade redan Dries och många av de andra hunnit ge sig av. I härbärgets frukostrum åt jag yoghurt och juice som jag hade kvar från provianteringen i Castrojeriz. En katt bligade missunnsamt på mig från en fåtölj, i övrigt var jag helt ensam. Ute var det gråmulet, men uppehållsväder. Efter några kilometer, i byn Población de Campos, gjorde jag ett försök att fylla på matsäcken i en minimal butik. Den liknade gamla tiders handelsbod och sortimentet verkade inte ha uppdaterats på länge. Frukt och grönsaker låg och ruttnade i sina diskar och kylskåpen såg inte ut att vara inkopplade. Jag köpte bara saker på burk och chokladkakor fulla med konserveringsmedel. Kaffet som mannen beredde i en espressomaskin bakom disken smakade faktiskt bra.

Kilometerskyltar markerade takten på ett obönhörligt sätt

Kilometerskyltar markerade takten på ett obönhörligt sätt

Efter det lilla stoppet vidtog en obarmhärtigt spikrak landsväg. Guideboken tipsade om en lite längre och finare väg.  I mitt tillstånd var längre inte ett alternativ. Caminon gick på en grusväg bredvid landsvägen, en så kallad senda. Död by efter död by passerades. Var tusende meter satt skyltar som tillkännagav antal kilometer till nästa stad. Framme i en by med det flashiga namnet Villalcázar de Sirga fanns en bra bar som serverade en bra tortilla. Jag hade kommit på att det fanns en energidryck som hette Aquarius och som faktiskt piggade upp rejält. Jag drack två.

Den spikraka vägen med de monotont regelbundna kilometerskyltarna fortsatte fram till staden Carrión de los Condes. Min guidebok rekommenderade orten som nästa stopp på vägen, men det var faktiskt för tidigt. (Dessutom kan man väl inte stanna i en stad som hette Carry-on?) Jag passade iallafall på att ta ut pengar och att fylla på matsäcksförrådet i ett fräschare snabbköp. På en liten restaurang åt jag en riktigt bra hamburgare, tillagad av en dam med frisyr som en hövolm. Bra hamburgare är enligt min mening sällsynta i Spanien. Damen med hövolm spelade Elvis i högtalarna. Återigen var det Viva Las Vegas. Samma låt som vi hörde vid spanska gränsen första dagen. Här var det möjligen en hyllning till vägarna runt Carrión som var lika spikraka som i Nevadaöknen. Eller också ett tecken till mig, att jag spelade ett högt spel med min hälsa som insats.

En stad som heter Carri-on kan man väl inte stanna i?

En stad som heter Carri-on kan man väl inte stanna i?

Jag hade läst att det som en gång varit Kastiliens viktigaste kloster låg i bortre utkanten av Carrión de los Condes. Idag var det ett hotell. I min fantasi såg jag valvbågar, örtagårdar och klostergångar och tänkte att det kanske kunde vara spännande att bo där. När jag kom fram såg jag bara en enorm, modern byggnad som mer liknade ett fängelse. Långt senare på vandringen skulle jag träffa en ung, dansk kille som faktiskt hade valt att bo på klostret i Carrión. Han berättade på fullt allvar att rummet hade känts hemsökt av osaliga andar. Det fanns förmodligen vackrare byggnader bakom det stora, fula huset, men jag tog mig inte tid att undersöka saken utan fortsatte i stället förbi klostret, upp på det som en gång varit den romerska vägen Via Aquitana. Här snackar vi spikrak väg. Den fortsatte utan minsta krök över det enformiga slättlandet i ofattbara 1,6 mil. Det fanns inget annat att göra än att trampa framåt i snålblåsten, helt utlämnad åt de enstaka (men tack och lov lätta) regnskurar som drog fram över slätten. Jag var oerhört tacksam så länge regnet inte tog i mer. De sista kilometrarna, när jag kunde ana den pyttelilla byn Calzadilla de la Cueza i fjärran, var mitt tålamod slut sedan länge.

Klicka här för att se ett filmklipp från den långa, raka vägen: viaaquitana

Via Aquitana

Via Aquitana

Till råga på allt, som lök på laxen och grädde på moset kom då två spänstiga herrar i fyrtioårsåldern, formligen studsande på kraftfulla ben, medan jag själv knappt hade styrfart. Jag blev vansinnigt arg på mig själv. Varför kunde inte jag forsa fram som dem? Min lilla röst av förnuft försökte säga att de kanske inte hade gått lika långt som jag. Jag hade ju tillryggalagt cirka 400 kilometer på två veckor. Men min arga röst lyssnade inte på de argumenten. Senare fick jag veta att de faktiskt just hade påbörjat vandringen. Som om det nu spelade någon roll. Problemet var ju inte deras hastighet utan min reaktion.

I Calzadilla de la Cueza leder Caminon bokstavligen rakt in i härbärget som ligger i ett ganska modernt tvåplanshus. Dörren in till hospitaleran var stängd. En lapp på dörren talade om att hon gav massagebehandlingar och att en sådan just nu pågick. Jag fortsatte in i sovsalen och tog en säng. Den första jag noterade i rummet var Dries som sa ”hej” från sin säng. Mannen i orange parkasjacka, (som valde uppförsbacken efter Castrojeriz), låg iklädd full vandringsmundering på en säng till vänster. En annan kille, möjligen hans kompis, låg i sängen bredvid och huttrade, trots att han också var fullt påklädd inklusive mössa, med både sovsäck och extra filtar över sig.

Äntligen. Härbärge rakt fram.

Äntligen. Härbärge rakt fram.

De två studsande männen som passerat mig precis utanför byn låg å andra sidan på varsin säng i bara kalsongerna och såg ut att vara perfekt tempererade. De visade sig vara engelsmän och deras obekymrade hållning till råkyla säger möjligen något om det brittiska klimatet. Utifrån de samlade männens beteenden var det för en betraktare mycket svårt att bedöma temperaturen i rummet.

Britterna berättade senare vid middagen att de avverkade tio mil av Caminon om året. Nu hade de alltså precis påbörjat sitt fjärde år. Vid middagsbordet skulle jag också få veta att mannen i orange parkas var fransman. Den andra huttrande mannen var Kanadensare.  Paradoxalt nog från en del av landet som hade ner till minus 40 grader på vintrarna. Så han borde varit härdad. De två frusna männen var således förutom sin känslighet för kyla, bara förenade av språket här på vandringen.

När jag själv gick till duschen, sällade jag mig till den huttrande falangen. Nu, med facit i hand inser jag också hur obetänksam jag var när det kom till duschandet på härbärgena. Även om jag var noga med att rengöra mina öppna skavsår på tårna med jodlösning, gick jag å andra sidan omkring barfota.

När jag återkom från duschrummet öppnade hospitaleran dörren till sitt rum. Ut kom hennes senaste massagepatient. Det visade sig att han var norsk och hette Andreas. Som oftast med andra skandinaver kom vi i samspråk och det visade sig att Andreas hade en speciell historia att berätta. Några år tidigare, hemma i Norge, hade han råkat ut för en trafikolycka. Läkarna hade sagt att han aldrig skulle kunna gå igen. Plötsligt hade han, mot alla odds, återfått förmågan att gå. Bara någon månad senare gav han sig ut på El Camino. Det hade fungerat bra till en början, men han gick galet långa etapper på uppåt fyra mil, vilket är mycket även om benen har fungerat hela livet. Det hela slutade förstås i elände. Han fick uppsöka sjukhus. Benen hade svullnat upp till den grad att läkarna inte fick av honom vandringskängorna. Men, han hade tillfrisknat och vandrat vidare. För fyra dagar sedan hade han kommit till Calzadilla de la Cueza, där vi nu befann oss. Här hade han åter blivit dålig. Hospitaleran och hennes man hade adopterat honom som sin patient. De förbjöd honom alltjämt att gå vidare. Andreas berättade sin historia både glatt och godmodigt. Förmodligen kände han att han trots allt fortfarande befann sig på plussidan, jämfört med sitt liv i rullstol.

Calzadilla de la Cueza är egentligen bara några hus vid vägen, men ändå finns här både ett härbärge och ett hotell. På sommaren lär pilgrimerna vara fler än ortsborna. Under kvällen samlades alla i hotellbaren. Även danska Laura dök upp tillsammans med en irländsk kille jag inte sett innan. Alla ville äta, så hela gänget från sovsalen tilldelades ett långbord i matsalen. Maten var god och vi hade trevligt.

Efter middagen fanns inte mycket annat att göra än att gå till sängs och hoppas att fötterna skulle orka att bära mig ännu en dag. Värmen var nu påslagen i rummet och vi kunde lägga oss utan att frysa. Jag vet inte om jag då fattade att jag hade gått nästan 4 mil den här dagen. Lika långt som den extrema, tredje etappen mellan Larrasoaña och Punte la Reina.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här