Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

Caminofakta
Den första "guideboken" till El Camino skrevs 1139. Formellt står påven Calixtus II som författare men den verklige skribenten var pilgrim Ayrneric Picaud. Boken kallas Codex Calixtinus och förvaras i katedralen i Santiago. Som av en händelse stals den natten innan jag vandrade in i Santiago. Enligt uppgift återfanns den exakt ett år senare i garaget hos en före detta anställd i kyrkan.

12: Rabe de la Calzadas – Castrojeriz (29,1 km)

12 mars 2011. Lördag.

 När jag vaknade på härbärget i Rabé de la Calzadas hade paret i rummet bredvid redan försvunnit. I det lilla matrummet på bottenvåningen var frukosten framställd. Kaffe, bröd och marmelad. Föreståndarinnan syntes inte till så jag åt, packade och gick.

Torget i Rabé de las Calzada

Torget i Rabé de las Calzada

Vädret verkade tveksamt. Kanske hade det regnat i natt, kanske skulle det spricka upp. Snart var jag ute på landet igen och efter ett krön några kilometer senare, bredde en otrolig vy ut sig framför mig. Ett mjukt böljande slättland som sträckte från horisont till horisont, med ett blygrått himlavalv över alltsammans. Det var den Spanska mesetan som började här och den skulle pågå länge. På sommaren kunde den gassande solen göra vandringen plågsam här, i brist på skugga. Problem som jag inte hade nu i mars. Snarare var det tvärtom.

Mesetan börjar

Mesetan börjar

Mesetan

Vägarna gick i raka streck över fälten och förutom någon enstaka bil på en väg långt i fjärran, syntes få spår av mänskligt liv. Det samma gällde byn Hornillos de Camino som jag nådde efter åtta kilometer. På 1100-talet fanns här ett sjukhus för spetälska pilgrimer. Någon gång senare i historien hade de flesta invånarna lämnat byn och nu stod husen och förföll. Ur taken på några av de kollapsade byggnaderna sträckte sig träd mot himlen. Många byar, liksom den här, var som levande organismer. När husen av sten och lera inte behövdes längre föll de sakta ihop och återgick till naturen. Ett härbärge och en restaurang fanns kvar men båda var stängda när jag passerade.

Medan jag vandrade längs den smala, öde bygatan tänkte jag på alla människor som hade gått här före mig genom seklerna. Påvar, brottslingar, världskändisar och bästsäljande författare hade nött samma gatstenar som jag nu gick på, men det var som om byarna inte lät sig imponeras. De nästan vände ryggen till, trots korsdraget från hela världen som svepte längs gatorna.

Påvar, brottslingar, världskändisar och bästsäljande författare hade nött samma gatstenar som jag nu gick på, men det var som om byarna inte lät sig imponeras. De nästan vände ryggen till, trots korsdraget från hela världen som svepte längs gatorna.

Påvar, brottslingar, världskändisar och bästsäljande författare hade nött samma gatstenar som jag nu gick på, men det var som om byarna inte lät sig imponeras. De nästan vände ryggen till, trots korsdraget från hela världen som svepte längs gatorna.

Ytterligare kilometer förflöt på den platta mesetan. Ett litet ensamt hus dök upp längre bort på min vänstra sida. San Bol stod det på väggen. Min guidebok berättade att det var ett mycket litet härbärge med bara åtta platser. Dörrarna och fönstren var igensatta med plywood. Om stället hade bommat igen för gott eller bara var stängt för säsongen vet jag inte. Bakom det lilla huset rinner en källa och enligt sägnen ska den som badar fötterna där slippa fotbesvär resten av vägen till Santiago. Den chansen ville jag självklart inte missa så för en gång skull kostade jag på mig några extra meter och vek av bort mot San Bol. Precis då dök en grön Land Rover upp från andra hållet. Den svängde också ner mot San Bol.

San Bol

San Bol

Här hade jag gått i total ensamhet i flera timmar och precis när jag vill sätta mig och tvätta fötterna dyker en gubbe upp. Jag struntade i honom och drog av mig skor och strumpor och badade fötterna i det kalla vattnet. Det var verkligen uppfriskande. Mannen med Land Rovern tog fram en hink och började tvätta bilen med vatten från källan.

Fotbad med magiska egenskaper?

Fotbad med magiska egenskaper?

Magin funkade kanske på bilar med den gjorde iallafall inte det på fötterna skulle det visa sig. Jag drog på mig nya strumpor och klämde sedan ner fötterna i kängorna igen. Jag kände mig uppfriskad så omvägen hade ändå lönat sig, magi eller ej. Mannen med bilen lämnade San Bol samtidigt som jag och körde iväg åt andra hållet.

Hontanas

Nästa anhalt var en betydligt mer upprenoverad by. Hontanas, där en ny fin sträckning för Caminon höll på att anläggas i sluttningen ner mot bebyggelsen. En handfull människor var i rörelse på gatorna och härbärgena var öppna. Längs Caminon låg en mycket liten restaurang. Utifrån såg stället så anonymt ut att jag närapå missade det och trots byns i övrigt fina skick var inredningen här spartansk och påminde mest om ett vagnsskjul. Innehavarinnan satt vid ett bord och tittade på en ätande kille i trettioårsåldern på andra sidan bordet. Det visade sig att killen var mexikan och vandrare som jag. Medan jag väntade på min mat blev Mexikanen klar och fortsatte. Jag åt i godan ro. Maten var riktigt god.

Jag träffade Mexikanen igen när jag hade kommit fram till Castrojeriz som var mitt mål för dagen. Dit var det en dryg mil på stigar som följde en liten, sällan trafikerad, landsväg. Halvvägs mellan lunchen och staden gick vägen rakt igenom ruinerna av ett gammalt kloster där munkar på 1000-talet hade botat patienter med en kallbrandsliknande sjukdom. På sommaren finns ett härbärge i ruinerna och det kändes mer och mer som om det vore roligare att gå Caminon på sommaren när allt var öppet. Även om det antagligen skulle innebära mer trängsel.

Castrojeriz

Castrojeriz

Castrojeriz

När jag närmade mig Castrojeriz ljöd klangen från en ensam klocka över fälten. Ljudet kom från Santa Klaras kloster som än idag hyste en nunneorden. De levde sina liv bakom höga murar ute på åkern.

Mexikanen satt på en stenbänk invid en säreget utformad kyrka i utkanten av byn. Tempelriddarnas symboler var huggna i relief på på den gulaktiga stenfasaden. Jag fick en stark lust att se kyrkan invändigt, vilket är ovanligt för mig men tyvärr var den låst.

Tempelriddarkyrka

Tempelriddarkyrka

Mexikanen sa att den möjligen skulle öppna för mässa lite senare. Han berättade också att det fanns två kommunala härbärgen i staden. Det fräschaste av dem låg längs Caminon. Vägen till byns centrum ganska lång, eftersom Castrojeriz breder ut sig på längden vid foten av en brant kulle nedanför en medeltida fästning.

På grunden av en gammal ruin hade det nya härbärget byggts och det såg mycket riktigt nytt och fint ut från utsidan. Bottenplanet var fortfarande under konstruktion. Därför samsades entrén, köket och receptionen på en mycket liten yta. En ung kille berättade att hospitaleron, som värden kallas, var ute och åt. Det går alltid bra att paxa en ledig säng i väntan på att de dyker upp så jag fortsatte in i den stora sovsalen. Där var det långt mellan våningssängarna och en frän lukt av rökelse låg tung i rummet. Den sorten som används vid katolska mässor. I en underslaf i bortre änden av salen låg en man, som av allt att döma var sjuk. Det kändes olustigt. Jag tog en säng i diagonalt motsatt ände av rummet. Där lyckades jag senare bygga in mig genom att hänga filtar runt om sängen från den tomma överslafen.

Det nyrenoverade/nybyggda härbärget i Castrojeriz

Det nyrenoverade/nybyggda härbärget i Castrojeriz

Jag utförde de vanliga rutinerna med tvätt av både persedlar och mig själv. Hospitaleron återkom. En äldre man med ofattbart fett stripigt hår. Han var jättefull men glad. Det måste ha varit en flytande middag. Vi som inte hade betalat gjorde det och fick våra obligatoriska stämplar i pilgrimspassen.

Ett franskt medelålders par jag mötte i receptionen berättade att det fanns ett välsorterat snabbköp nedanför en massa trappor i den brant sluttade byn. Där köpte jag allt som behövdes för frukost och matsäck nästa dag. Middagen åt jag på den enda restaurangen jag hittade. Möjligen var jag för tidigt ute för att konkurrera med lokalbefolkningen, och möjligen åt de andra pilgrimerna på härbärget, för jag var restaurangens enda gäst. Jag kände mig ensam och längtade hem en aning. Det blev en tidig kväll även idag och jag sov rätt så bra, när jag väl hade kommit till ro under mitt tält av filtar.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här