Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

11: Atapuerca – Rabé de la Calzadas (32 km)

filmnote11

11 mars 2011. Fredag.

Eftersom Atapuerca saknade öppna caféer och affärer så här på morgonen fick en svampig macka från bensinmacken utanför Belorado och en bortglömd Snickers bli frukost. Inledningsvis gick vägen i stadig uppförslutning längs ett militärt övningsområde. Av de stora mängderna spillning att döma var det betesmarker för får och getter. Efter någon timme var jag uppe på en hög platå och i fjärran kunde jag skönja staden Burgos. Ett stort träkors stod rest på höjden. I takt med att Burgos närmade sig, avtog antalet bruna jordbruksbyggnader för att ge plats för tämligen lyxiga villasamhällen. Det blev också glesare mellan de gula vägvisarpilarna. Varje gång det dröjde lite extra länge innan en ny gul pil kom, smög sig oron på mig att ha missat en avtagsväg. Inte så mycket av rädsla att gå vilse utan mer för skräcken att behöva vandra onödiga meter.

Snapshot

Snapshot

Den första baren som dök upp erbjöd inte mycket till frukost. Bara de oerhört populära inplastade sockerkakorna och en massa godis. Jag längtade efter yoghurt, müsli, ostmackor på mörkt bröd och juice och fördömde de kontinentala frukostvanorna. Dessutom stank baren av cigarettrök.

Några kilometer senare nådde jag Burgos flygplats. Guideboken berättade att den som ville åka buss till centrum skulle gå till höger medan den som valde att vandra skulle ta vänster längs flygplatsen. Jag ville inte fuska så jag valde vänster. Skyltningen var otydlig. Pilarna pekade helt sonika åt två olika håll, utan förklaringar om varför. Det tycktes som att olika regioner prioriterade Caminoskyltningen på olika sätt.

Oändliga industriområden och förstäder

Jürgen hade Sms:at på morgonen och sagt att vägen in till Burgos var en riktigt tuff etapp. De hade gått igenom staden och fortsatt fram till byn Rabé de la Calzadas och de undrade om jag inte skulle ta en taxi för att komma ikapp dem. Jag ville som sagt inte fuska och avböjde. Dagens vandring blev den mycket riktigt drygaste hittills. Vägen gick i evigheter genom industriområden. På sina ställen fanns småläskiga korsningar över påfarter till motorvägar och vid ett vägarbete var det svårt att följa skyltningen. Stundtals gick jag bara mot centrum, utan att nödvändigtvis veta om jag var på själva Caminon. Jag fick fråga om vägen på flera ställen.

In mot Burgos centrum. En dryg etapp.

In mot Burgos centrum. En dryg etapp.

Burgos är en stor stad och det finns självklart hundratals restauranger och affärer, även om det mesta håller stängt under siestan. Jag marscherade framåt som i en bubbla, oförmögen att stanna upp och se mig om. Således köpte jag inte något regnställ. När jag nådde Burgos berömda katedral var jag utsvulten och bredvid den gigantiska kyrkobyggnaden fanns en restaurang som serverade pilgrimsmeny bestående av sallad till förrätt och en lokal gryta till huvudrätt. Den bruna grytan var god men några av ingredienserna var suspekta. Där fanns förutom bönor, kyckling, kött och blodkorv något som jag tror var grisöron. De åt jag inte. Medan jag åt, tittade jag på den enorma katedralen som liksom ligger i flera etager i staden.

God gryta med grisöron i serveras här

God gryta med grisöron i serveras här

Vägen bakom katedralen, där Caminon går fram, ligger minst tio meter högre än torget framför kyrkan. Jag funderade på varför jag upplevde alla städer som så deprimerande, även en solig dag som den här. Förmodligen var det de kopiösa mängderna av naken sten. Alla byggnader gick i samma färg och så här års saknades grönska som mjukade upp allt det hårda. Efter maten tittade jag liksom pliktskyldigast in i katedralen. Jag kan självklart uppskatta den enorma hantverksskickligheten i byggnadsverk som detta, men annars lämnar de mig rätt oberörd.

I know the feeling

I know the feeling

Senare fick jag veta att ett av Burgos härbärgen är riktigt fint. Just då, kände jag fortfarande motvilja mot storstaden och ville vidare. Undermedvetet drevs jag fortfarande av att hålla samma tempo som Erik och Jürgen.

Ut ur Burgos gick vägen genom universitetsområden. Sedan tog grusvägar vid som gick över broar och genom tunnlar, kors och tvärs över och under motorvägen. Jag var trött, för att inte säga utmattad, och det var några riktigt tröstlösa timmar. Jag skyllde på landskapet och Burgos, men min frustration berodde på att orken var på väg att ta slut. Jag hade börjat ta på reservkrafterna. I samhället Tardajos tänkte jag ta in på härbärget, men det var stängt. Dessutom luktade hela byn skit. De hade gödslat de omgivande åkrarna och det var kväljande att andas. Jag tog en kopp kaffe på ett fik där håglösa män satt och stirrade på varandra. Trots tröttheten behövde jag fortsätta en bit till för att komma bort från den stinkande hålan.

Katedralen i Burgos är stor

Katedralen i Burgos är stor

Rabé de la Calzadas

Tack och lov dröjde det inte förrän landsvägen förde mig in i den betydligt charmigare byn Rabé de la Calzadas. Ytterligare en märklig sak när det gäller skyltningen blev tydlig här. Vid ingången till varje by i regionen stod en fin, emaljerad skylt med en liten stadskarta på. Nedanför kartan fanns bilder på sevärdheter, härbärgen och andra serviceinrättningar som orten kunde stoltsera med. Problemet var bara att kartan inte avslöjade var i byn respektive inrättning låg. Jag svor över den obegripliga dumheten. Nu var jag uppenbarligen jättenära härbärget utan att veta var jag skulle leta. Ett återkommande fenomen gjorde sig påmint. Jag blev full av misströstan och tänkte att jag aldrig skulle hitta fram. Och OM jag kom fram skulle stället vara stängt. Och OM det var öppet kanske det skulle vara fullt.  Och OM det inte var fullt kanske det inte skulle finnas mat i byn. En lång rad möjliga men helt orealistiska katastrofer stressade upp mig. Jag visste ju att Jürgen och Erik hade bott där igår. Det var inget folk på vägen där jag gick vilket talade mot teorin att stället skulle vara fullt. Jag jobbade för att hitta min tillit med drabbades av motsatsen så snart jag upplevde ett ögonblicks osäkerhet.

Härbärget i Rabé de la Calzadas

Härbärget i Rabé de la Calzadas

Just då körde en bil upp bredvid mig, i den övrigt helt folktomma byn. Föraren vevade ner rutan och frågade om jag letade efter härbärget. Jag nickade och han visade mig vägen. Jag tackade och gick vidare. Trots det lyckades jag återigen gå fel i den lilla byn. Då kom han underligt nog backande tillbaka i bilen och pekade mig tålmodigt åt rätt håll och några meter senare var jag framme. En mänsklig vägvisare hade dykt upp i precis rätt ögonblick och det skulle hända flera gånger under min fortsatta vandring.

Ett ungt par som hade passerat mig redan vid Burgos flygplats på förmiddagen var härbärgets enda gäster. Jag fick en sovsal helt för mig själv även den här natten. Damen som drev härbärget erbjöd dessutom både middag och frukost för en billig penning. Jag beställde båda två, mycket tacksam över att, förmodligen förgäves, behöva leta efter restaurang i byn.

Medan jag duschade lagade hon mat, bara till mig. Det blev soppa, pastasallad, tortilla och frukt. Jag åt tacksamt och tog mig sedan åter mycket mödosamt uppför trappan till mitt rum. Hon tittade bekymrat på mig och frågade om jag verkligen mådde bra.

Visst, sa jag. Jag ser ut så här varje kväll, men nästa dag går det bra att vandra igen.

På de starka värktabletternas farliga vingar, ja…

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här