Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

10: Belorado – Atapuerca (30,5 km)


Videoklipp från etapp 9 (igår) och etapp 10 (idag)

10 mars 2011. Torsdag.

När jag slog upp ögonen nästa morgon höll Ollie på att packa ihop sina grejer. Han skulle gå till härbärget nere i byn för att äta frukost med italienarna. Själv tog jag det lugnt. Via SMS hade Jürgen och Erik upplyst mig om att de hade övernattat i Belorado natten innan och sedan fortsatt till Atapuerca, 30 kilometer framåt. Om jag gick dit skulle jag fortfarande ligga exakt en dagsetapp efter dem. Jag borde förstås inte gå så långt idag. Jag borde överhuvudtaget inte gå alls, men tanken på att stanna kvar i Belorado var mer smärtsam än skavsåren och det svullna skenbenet.

Torget i Belorado

Torget i Belorado

Alltså packade jag ihop mina saker och vandrade  ut i den gråmulna morgonen. Inne i själva Belorado verkade alla kaféer stängda. Jag såg inte heller till några butiker. Plötsligt var jag ute på landsvägen på andra sidan byn. En bit längre fram låg en bensinmack och där köpte jag några mackor och lite annat att äta som frukost. En frukost som var den totala motsatsen mot lyxbuffén i Santo Domingo.

Bakom mig hörde jag någon som sjöng på spanska. Det var en kortväxt, rökande man som kom gående längs vägen och passerade mig. Några hundra meter längre fram hann han i kapp en annan man som han slog följe med.

Dagens lektion

En stund senare föll blicken på en tappad handske på grusvägen framför mig. Den såg ganska dyr ut. Först kom en impuls att ta upp den. Men vilka var oddsen för att jag skulle träffa ägaren? Så jag lät handsken ligga kvar. Inte mer än tio minuter senare kom jag ikapp den lille rökande, sjungande mannen. Han hette Paco skulle jag få veta senare. Hans kompis frågade mig på spanska om jag hade hittat en handske. Jag erkände att jag hade sett den och det kändes pinsamt att jag inte hade tagit upp den och på så sätt kunnat hjälpa honom. Han tittade bakåt vägen men struntade i att gå och hämta den.

Nästa gång en tappad handske, kom i min väg skulle jag ta upp den lovade jag mig själv. Men hur stora var oddsen för det? Tre män utan stora ryggsäckar kom raskt marscherande förbi. Troligen den sortens pilgrimsturister som skickar sitt bagage i bil mellan övernattningarna tänkte jag.

Meson Alba. Vägkrog med uteservering passade bra på första kortbyxdagen

Meson Alba. Vägkrog med uteservering passade bra på första kortbyxdagen

Shorts-läge och lunch i det fria.

Vädret klarnade upp och med solen kom modet och humöret tillbaka. I utkanten av byn Villafranca Montes de Oca fanns en enorm asfaltsplan med ett litet stenhus i bortre änden. Det var en rustikare variant av vägkrog med inbjudande gröna plastmöbler utanför. Möjligheten att äta lunch i solen gjorde mig lycklig. De flesta barer jag hade passerat hittills hade saknat den möjligheten. Jag blev sittande där så pass länge att Ollie hann i kapp. Italienarna var inte med honom. Vi talade lite om vilken tur det var att regnet hade uteblivit. Ollie sa igen att han saknade regnkläder och att han ville ha en poncho. Eftersom jag hatade min poncho, så bestämde jag mig för att ge den till honom. Han blev glad och min packning blev lättare. Innan jag fortsatte kände jag att det var varmt nog att vandra i shorts. Det var enkelt eftersom mina byxor lätt förvandlades, genom att dra upp blixtlåsen som var sydda runt benen i knähöjd.

Villafranca Montes de Oca var en charmig by, precis övergången från de senaste dagarnas flacka jordbrukslandskap upp mot en mer höglänt skogsterräng. Vid den långa backen upp genom byn låg ett väldigt idylliskt och lockande härbärge, eller möjligen ett hotell, men det var för tidigt att stanna.

Vandringen gick först genom lövskog, för tillfället utan löv. Efter en stund övergick växtligheten till barrskog. Landskapet blev nu väldigt kuperat. I uppförsbackarna fick jag upp farten ordentligt. Det var skonsammare för knäna. Jag till och med passerade det 50-åriga, högsnarkande paret från caféet i Santo Domingo. Vägen var sönderkörd av skogsmaskiner och jag var glad att det inte regnade. Då hade det blivit en mycket geggig upplevelse. Under flera timmar vandrade jag genom barrskogen som doftade gott när solen värmde.

Buen Camino - den mest gångbara hälsningsfrasen på väg till Santiago

Buen Camino – den mest gångbara hälsningsfrasen på väg till Santiago

Läxförhör

Plötsligt föll min blick på en tappad handske. Den andra för dagen. Bara några timmar tidigare hade jag ju lovat att agera annorlunda om en ny handske kom i min väg, så självklart tog jag upp den. Att jag skulle hitta ägaren höll jag för otroligt.

När det började kännas som om skogsvägen aldrig skulle ta slut, ändrade vägen abrupt karaktär. Det bar nedför och ett mer blandat landskap med ängar, lövskogsdungar och åkerlappar tog vid. Snart var jag framme vid klostret San Juan de Ortega. Numera ett populärt härbärge.

San Juan de Ortega

San Juan de Ortega

Klostrets gård vätte mot sydväst och eftermiddagssolen värmde gott. Våren började ge en försmak av sommaren. Många välbekanta pilgrimer njöt i solgasset. En av italienarna satt med bar överkropp och solade medan Paco och hans kompis drack öl på en liten uteservering. Vid ett rastplatsbord i skuggan under ett träd satt de tre männen som vandrade utan packning. Någon av alla dessa kanske ägde den upphittade handsken. Jag beslöt mig att fråga runt och började med de tre packningslösa männen. Napp direkt! En av dem hade mycket riktigt tappat den. Jag hade lärt mig min läxa. Eller iallafall en av alla läxor jag hade med mig på Caminon. Jag beställde mat i baren och satte mig utanför i solen och åt. Jag hade gått 24 kilometer och klockan var fem. Det vara bara sex kilometer till Atapuerca. Samma ort där Erik och Jürgen hade tillbringat föregående natt. Om jag tog mig dit betydde det att jag åter höll jämna steg med dem och det i sin tur, kanske skulle göra det möjligt att komma ikapp dem längre fram.

Framåt...

Framåt…

Mot Atapuerca

Alltså bröt jag upp och fortsatte genom skogen mot Atapuerca. En ort som finns uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Där har arkeologer hittat de äldsta lämningarna av människor i hela Europa. Enligt UNESCO, närmare en miljon år gamla. För den som är intresserad går det att besöka utgrävningarna.

I den nutida byn fanns både ett privat och ett kommunalt härbärge att välja på för den människospillra som jag började känna mig som. Det privata härbärget låg närmast, så jag tog in där utan vidare funderingar. Ett gäng yngre vandrare som jag inte sett tidigare lagade mat i köket. Till min lycka fick jag ett litet rum med sex sängar för eget bruk. Dessutom fanns tvättmaskin. När mina kläder plaskade runt i den fångade jag de sista solstrålarna ute på en altan. Paco klev in genom grinden på härbärget. Han kom fram till mig, skakade hand och presenterade sig. Eftersom min spanska är rejält begränsad kunde vi inte ge oss in i några djupare diskussioner men han talade mycket om ”mujeres” – kvinnor. Han var rastlös och tittade sig omkring. Antingen saknade han några kvinnliga vandrarkompisar, eller så kollade han bara hur det var ställt med fagra, kvinnliga, singelpilgrimer. När han inte fann det han sökte, sa han att han skulle fortsätta till det andra härbärget. Paco försvann ut genom grinden igen, mumlande ”mujeres, mujeres”. Själv gav jag mig ut i byn på jakt efter en restaurang. Det skulle finnas en enligt tjejen i receptionen men alla jag såg var stängda för säsongen. Mina fötter och ben gjorde återigen så ont att jag inte orkade leta länge. Jag bestämde mig för att strunta i käk och lägga mig redan vid niotiden. Det var riktigt mysigt att krypa ner i sovsäcken, ensam i rummet, och läsa lite innan jag gled in i drömmarnas värld.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här