Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

9: Santo Domingo – Belorado (22,9 km)

filmnote9

9 mars 2011. Onsdag.

Frukosten på hotellet var fantastisk som omväxling mot den spanska frukosttraditionen. På Paradoren fanns mängder med färsk frukt, juicer, yoghurt samt alla slags bröd och pålägg. Jag satt där länge och bara njöt.

Vårbruk på sluttande åkermark

Vårbruk på sluttande åkermark

Hotellvistelsen hade stärkt mig, om än inte botat mig från mina krämpor. När jag checkade ut från Parador de Santo Domingo så var jag ändå både på gott humör och peppad att fortsätta. Utanför hotellet svängde jag vänster runt huset och befann mig genast på själva Caminon. Den fortsatte längs den smala medeltidsgatan ut ur byn och passerade bron, vars första version hade byggts av helgonet Domingo.

När jag lämnat bebyggelsen befann jag mig i ett landskap mestadels bestående av kuperad åkermark där vårsådden just börjat gro. Traktorer körde omkring på kullarna och vårbrukade.

In i Kastilien och León

In i Kastilien och León

En gigantisk skylt på en kulle markerade att jag lämnade Rioja och stegade in i den stora provinsen Kastilien och Léon. Återstoden av etappen löpte till stor del på en spikrak grusväg bredvid den mycket trafikerade N-120, där långtradarna vrålade fram i oavbruten skytteltrafik.

I diket och på grässlänten bredvid vägen låg det påfallande många PET-flaskor med gul vätska i. Det tog en stund innan jag fattade att det var flaskor som lastbilschaffisarna pinkade i för att slippa stanna, och som de sedan helt enkelt slängde ut genom fönstret.

Raksträcka

Raksträcka. Längs vägen låg flaskor med gul vätska.

Det monotona trampandet framåt gjorde ont, både i knäna och i mitt svullna, inflammerade skenben. Några gånger provade jag att vandra i träningsskorna i stället för kängorna, men det resulterade bara i nya blåsor. Ett par tillfällen passerade jag Ollie och han passerade mig lika många gånger. Vi lyckades komma fram till Belorado precis samtidigt. I utkanten av stan låg ett orangerött enplanshus. Det var ett privat härbärge som såg bra ut. Jag orkade inte ta ett steg till så jag sa till Ollie:

This is where I’m staying tonight.

Han hade blivit kompis med de tre italienarna som jag hade passerat igår. De skulle bo på det kommunala härbärget inne i stan och fortsatte därför dit för att leta efter dem.

I Belorado kände jag mig som Marianne Sägebrecht

I Belorado kände jag mig som Marianne Sägebrecht

Mitt härbärge var säkert jättebra på sommaren. Där fanns en pool, ett biljardbord samt en stor restaurang med bar. Dessutom var tvättmöjligheterna bra och ett litet snabbköp sålde basala förnödenheter. Dessvärre var det första dagen på säsongen som det var öppet och hittills var jag den enda gästen. Det mesta av detta serviceöverdåd var inte tillgängligt ännu. Men tvätta gick bra, och det gjorde jag. Sedan satte jag mig en stund i solen som värmde bra vid husväggen.

Efter någon timme kom Ollie tillbaka. Han hade inte hittat italienarna och tycktes vara i behov av sällskap. Att sova själv i det stora och tomma härbärget hade faktiskt känts lite kymigt, så det var kul att återse honom.

Torka kängor, torka!

Torka kängor, torka!

Ollie tyckte att jag borde stanna ett par nätter i Belorado och vårda mina krämpor. Jag var benägen att hålla med, även om det bar emot. Det kändes verkligen som en plats mitt i ingenstans. Jag fick associationer till filmen Bagdad Café där en kvinna (Marianne Sägebrecht) hamnar på ett tomt café mitt i Nevadaöknen och blir kvar i ett år. Tyvärr hade inte Ollie sett filmen och jag hade ingen att dela den komiska associationen med.

Senare på kvällen gick vi in till själva Belorado och tog ett par glas vin i baren till en restaurang.

Där berättade Ollie lite mer om sig själv. Han var amatörpolitiker i Australien men hade bott delar av sitt liv hos sin faster i Holland. Hon hade nyligen dött i cancer. De hade talat om att gå Caminon tillsammans och nu gjorde han det för dem båda. Han bar sin fasters kängor i ryggsäcken och målet var att bränna dem i Finisterre vid Atlantkusten, dit vissa fortsätter efter Santiago.

Ollie till vänster. Italienare till höger.

Ollie till vänster. Italienare till höger.

Just när vi bestämt oss för att äta klev de tre italienarna in genom dörren till restaurangen. Efter att ha försökt undvika dem vid golfbanan dagen innan kände jag inte för att äta ihop med dem, men jag hade inget val nu. Det visade sig att de var mycket trevliga. Vad deras kaotiska beteende dagen innan berodde på får jag aldrig veta.

Det var becksvart ute när vi återkom till härbärget. Vi gick och la oss i varsin ände av det tomma logementet. Jag hann knappt dra upp blixtlåset i sovsäcken förrän jag hörde djupa snarkningar. Varför de värsta snarkarna alltid somnar så fort de lägger huvudet på kudden är ett outforskat fenomen. Tack och lov för öronproppar.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här