Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

Böcker:

Fler boktips här

Resan till St-Jean-Pied-de-Port


Kort film med bilder från resan till St-Jean-Pied-de-Port (De första etapperna har videokollage som detta – de är okommenterade så jag rekommenderar att du läser den aktuella sidan innan du tittar på videon.)

Att resa från Stockholm till St-Jean-Pied-de-Port

Det finns flera sätt att resa till St Jean. Vilka flygmöjligheter som erbjuds beror på säsong och dagsformen hos de olika flygbolagen. (Se fler tips på vanliga frågor-sidan.) Jag sydde ihop en småkrånglig, men relativt billig resrutt med British Airways från Arlanda till London Heathrow och vidare därifrån till Paris Orly. Det är från den lätt bedagade Orlyflygplatsen som de flesta inrikesflyg i Frankrike avgår. (Det vore alltså väldigt opraktiskt att flyga till den internationella flygplatsen Charles de Gaulle, kod CDG, för att sedan ta sig hela vägen genom Paris till Orly, kod ORY.) Air France förde mig söderut till Biarritz där en kortare taxiresa till tågstationen i Bayonne vidtog. Stationen som är utgångspunkt för den lilla rälsbussen som har St Jean Pied de Port som slutdestination. Det var skönt att vara på väg. Jag hade haft en galen resfeber någon vecka före avresan, men den stillades lite, när resan nu väl var ett faktum. Tanken på att vara borta i över en månad var en aning svindlande. Det kändes omöjligt att föreställa sig hur långt 800 kilometer till fots faktiskt är.

Instant friends

Bayonnes järnvägsstation

Bayonnes järnvägsstation

När jag klev ut på perrongen på den lilla stationen stod redan två män där med samma backpacker-look som jag själv. Min första reaktion var att hålla mig på min kant, men efter en stund hälsade jag iallafall. De var mycket riktigt ute i samma ärende som jag. Erik var från Holland och nyss fyllda 30. Jürgen var från Düsseldorf och 46 år. De hade lärt känna varandra på resan till Bayonne. När rälsbussen brummade in på stationen och vi klev ombord, var det som att vi alla tre plötsligt insåg att nu var det allvar. Vi delade en närmast vördnadsfull hållning till utmaningen och det skapade en omedelbar känsla av gemenskap.

Mot St-Jean

Mot St-Jean

Motorvagnståget satte av i konstant, svag uppförslutning genom murgröneklädda dalgångar, medan skymningen föll. Både påskliljor och maskrosor blommade redan, vilket ingav falska förhoppningar om bra väder. Vi var både upprymda och lite ödmjuka av att vara så nära.

St-Jean-Pied-de-Port

Kartläsning för att hitta pilgrimskontoret

Kartläsning för att hitta pilgrimskontoret

Att vandringen på Camino Frances – franska vägen – numera inleds i St Jean beror till stor del på att tre av fyra, pilgrimsvägar genom Europa till Santiago förr sammanstrålade just här, på den tiden pilgrimerna startade vandringen hemma vid sin egen ytterdörr. Det gjorde till exempel heliga Birgitta på sin tid, liksom ett holländskt par jag skulle träffa långt senare. De flesta moderna pilgrimer valde förstås att ta sig till St Jean med moderna färdmedel. (Är du nyfiken finns statistik på hur många som vandrar per år och var de börjar om du klickar här.)

Det var kolmörkt när vi klev av i St Jean, efter en och en halv timme på tåget. Jürgen verkade vara den mest påläste av oss. Iallafall tog han befälet och satte långbent och spänstigt av neråt bygatorna. Jag som normalt själv iklär mig reseledarrollen, bara lallade efter. En inställning som närapå skulle leda till min undergång på längre sikt.

Tre nyblivna vänner på väg in i äventyret. (Från vänster jag, Erik och Jürgen)

Tre nyblivna vänner på väg in i äventyret. (Från vänster jag, Erik och Jürgen)

Vi gick in i en liten kvällsöppen livsmedelsaffär och köpte müslikakor att ha som matsäck nästa dag. Byn var tyst och öde och det var rätt så kallt. En hund skällde någonstans i närheten. Efter en stund hade vi hamnat bortom bebyggelsen på ett fält. Möjligen såg vi silhuetterna av kor, men annars var det dött. Vi var vilse på rekordtid. Efter en stund förstod vi kartan lite bättre och letade oss tillbaka in i samhället och fram till ringmuren som omgärdade den medeltida delen av St-Jean-Pied-de-Port. Snart var vi uppe på den smala, kullerstensbelagda huvudgatan och hittade Pilgrimskontoret där vi skulle skriva in oss. Hade vi bara sansat oss någon minut vid stationen och inte ångat på som rastlösa tjurkalvar, hade vi hittat rätt på en gång.

(Klicka här för att ladda ner en PDF med karta över St Jean Pied de Port.)

Pilgrimskontoret – Accueil St Jacques

Föreståndaren på pilgrimskontoret

Föreståndaren på pilgrimskontoret

Kontoret var sparsmakat inrett i en av de medeltida byggnaderna på 39 rue de la Citadelle. Bakom ett enkelt skrivbord satt en trevlig, darrhänt fransos i sjuttioårsåldern. Mannen talade mycket bra engelska och hade skön humor. Det kändes långt från de lite mystifierande beskrivningarna av kontoret som jag hade läst i några böcker före avresan. Han fyllde i våra pilgrimspass och skrev in oss i en liggare över pilgrimer. En teve stod och skvalade i ett hörn och på ett litet bord fanns en korg med skal från pilgrimsmusslor. Av gammal hävd är de en av de tre symboler som pilgrimerna till Santiago bär. (De två andra symbolerna är vandringsstaven och en vattenkalebass.) Jag fick ta en mussla mot en frivillig donation på två euro och jag knöt genast fast den på locket av ryggsäcken. Vi kände oss både stolta och högtidliga där i det lilla kontoret. Då kom mannen med dåliga nyheter.

Polisen har förbjudit mig att släppa upp pilgrimer i bergen i morgon. Det är så mycket snö där uppe och sikten är dålig, sa han.

Vi såg besvikna ut alla tre. Det finns två vägar mellan St Jean och Roncesvalles, den vanligaste första anhalten på Spanska sidan av Pyrenéerna. Dels ”Napoelonvägen” som går högt uppe i bergen, och som sägs vara slående vacker, om än lite strapatsrik. Den utgör en väldigt tuff start på den långa vandringen. Den andra, nedre vägen, är något lindrigare, för den följer till stora delar landsvägen nere i en dalgång med en slingrande flod.

(I juni 2014 delade en av bloggens läsare med sig av bilder från övre vägen  – klicka här för att se dem)

Till och med vissa passager på den nedre vägen är igensnöade, fortsatte mannen och reste sig från bordet.

Skal från pilgrimsmusslor väntar på att få följa med tillbaka till havet

Skal från pilgrimsmusslor väntar på att få följa med tillbaka till havet

Han gick fram till en karta som stod lutad mot stenväggen och pekade snabbt ut en rad olika punkter och vägar som vi skulle vara uppmärksamma på eller akta oss för. Vi nickade förstående, men ingen av oss hängde riktigt med i det han sa. I ett fåfängt försök att lagra den viktiga informationen han gav oss om nedre vägens olika fällor, tog vi bilder av kartan med våra mobiltelefoner. Jag kände att de andra, liksom jag själv, övervägde att strunta i alla varningar och ändå ge oss upp i bergen. Men som om mannen kunde läsa våra tankar, betonade han att överträdelse medförde livsfara. Och även om jag skulle strunta i en hel rad med varningar och kloka råd de kommande dagarna, bestämde jag att iallafall lyda den här uppmaningen.

Auberge

När pappersexercisen tillsist var avklarad, visade mannen oss till det kommunala pilgrimshärbärget som låg några kvarter uppför gatan. Det var fräscht, med nya rödlackerade våningssängar av stålrör. Vi skojade och sa att de hade inrett härbärget så fräscht för att förleda pilgrimerna att tro att det skulle bli en lätt och lyxig vandring och att kommande övernattningsplatser skulle bli ruffigare. Det låg någonting i våra misstankar skulle det visa sig.

Första rummet vi kom in i var ett kök med lågt till tak. Bland de enkla borden med träbänkar stod en gumma, som såg lika gammal ut som huset. Hon log milt och välkomnade oss. Vi kunde få frukost i morgon sa hon på franska. Vi installerade oss i varsin säng. Bara en pilgrim hade anlänt före oss.

Un américain, sa damen.

Amerikanen var ute. Antagligen för att äta. Vi bestämde oss för att göra det samma. Damen tipsade om en liten restaurang längre ner på huvudgatan och förmanade oss samtidigt att vara tillbaka före klockan 22. Annars kunde vi bli utelåsta. I böcker om El Camino hade jag läst att det inte var tomma hot.

Restaurangen var inhyst på bottenplanet i ett av de gamla medeltida husen. Krogen var liten men trendig och modern. Vi beställde fisksoppa till förrätt följt av lammracks med potatis. Vi kunde inte motstå ett par glas rödvin, och under måltiden blev våra samtal allt mer förtroliga. Trots att vi hade bara hade känt varandra i några timmar pratade vi redan som om vi varit vänner i evigheter. Våra berättelser om varför vi skulle ge oss in på det smått vansinniga upptåget hade gemensamt att vi på olika sätt befann oss i brytpunkter i livet.

Jag har sålt familjeföretaget, berättade Jürgen, och jag vill fundera på vad jag ska göra nu.

Erik, som var kapellmästare och musiker i ett coverband, kände också att han behövde reda ut hur fortsättningen på livet skulle utvecklas och om han skulle våga satsa på att göra egen musik.

Sovsalen på pilgrimshärbärget

Sovsalen på pilgrimshärbärget

Under vandringen skulle väldigt många beskriva just den ganska märkliga känslan av att vägen lockade på dem. Den känslan hade också vi gemensamt. Inte på det religiösa sättet men ändå. När vi fattat våra beslut om att gå till Santiago, hade vi också känt att det var nödvändigt att lämna nära och kära hemma och uppleva vandringen på egen hand. Jürgen hoppades att hans fru och två döttrar skulle kunna möta honom i Santiago. Jag kände också en omedelbar tagg i hjärtat av hemlängtan till min dåvarande sambo, som hade fått stå ut med en hel del av födslovåndorna och separationsångesten jag genomgått före avresan. I mitt fall höll jag på med något slags bokslut över mina livsdrömmar hitintills och tankar om hur livet skulle te sig framöver. Jag hade bestämt mig för att ge mig ut på vandringen utan några som helst föreställningar om vad som skulle återstå av jobb och relationer när jag kom hem. Trots våra behov av ensamhet, kändes det nu tryggt att ha några andra att ty sig till. Vi var tillbaka på härbärget på slaget 22. Amerikanen var också tillbaka. En kille i trettioårsåldern som hette Nick. I övrigt var sängarna tomma och vi trodde det skulle bli glest mellan vandrarna på vår Camino. Ack vad vi bedrog oss.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för att läsa prologen

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!