Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

8: Nájera – Santo Domingo de la Calzada (21 km)


Videoklipp från dagens etapp

8 mars 2011. Tisdag.

Den här morgonen åt jag frukost på en liten bar i Nájera. Förutom ömma och omplåstrade fötter hade jag ont i knäna. Sakta styrde jag ut från staden och passerade kyrkan där flera storkpar hade sina reden högst upp i tornet. Vägen ut ur Nájera gick uppför, förbi stadens karaktäristiskt röda klippor. Jag funderade lite på varför jag drabbades av så mycket krämpor, medan mina kamrater nästan tycktes sväva en decimeter ovanför marken, helt opåverkade av strapatserna. Så otränad var jag inte, att det kunde vara ända skälet.

Träd. Vandringen är som att gå igenom ett levande konstgalleri.

Träd. Vandringen är som att gå igenom ett levande konstgalleri.

Vägen fortsatte längs fält och åkrar i drygt sex kilometer till byn Azofra. Här fanns flera öppna kaféer. Utanför stod ryggsäckarna från pilgrimerna som lämnat det senaste härbärget före mig. Återigen kände jag den märkliga motviljan mot att gå in på fiket och ta en rast. I stället satte jag mig vid en pytteliten park på andra sidan byn och åt lite medhavd matsäck medan jag på Ollies inrådan vädrade fötterna. När man talar om trollen så kom han vandrande förbi mig just där. Han må ha haft goda råd till mig, men själv verkade han inte speciellt förberedd för vandringen heller. Ändå hade han påbörjat den redan för ett par år sedan, men då behövt bryta redan i Logroño på grund av onda ben. Det var mulet. Han var orolig för regn för han hade inga regnkläder, sa han innan han fortsatte.

Färgglad, rustik byggnad

Färgglad, rustik byggnad

Jag vilade en stund till, men snart var det så kallt att det inte fanns något alternativ än att gå vidare. Längre fram kom jag till en golfbana där ingen spelade för tillfället. En semesterby med nybyggda, identiska villor gränsade till banan. Den tycktes obebodd och förmodligen hade den stått klar lagom till finanskraschen 2008. Nu stod den lika ödslig som alla andra byar. Tre yngre, italienska pilgrimer – två killar och en tjej – gick framför mig och verkade på stökigt humör. Jag kunde inte avgöra om de var osams, höga, eller på gränsen till nervsammanbrott. Med stor ansträngning ökade jag på stegen för att komma förbi dem. Mycket mer än så inträffade inte innan jag började en lång nedstigning mot dagens etappmål.

Santo Domingo de la Calzada

Byn Santo Domingo de la Calzada är uppkallad efter helgonet Santo Domingo, eller ”Dominicus av landsvägen” som vi kallar honom på svenska. Han var en eremit som levde i skogen längs pilgrimsleden runt år 1100. (Född 1019, död 1109). Dominicus ömmade så för de lidande pilgrimerna att han gav vägen stenbeläggning (Calzada betyder stenlagd väg), byggde broar och anlade både ett hospital, ett härbärge och en kyrka där han också senare blev begravd.

Pilgrimer är mjuka, tankbilar är hårda

Pilgrimer är mjuka, tankbilar är hårda

Han blev helgonförklarad kort efter sin död. Bra där, tänkte jag, han förtjänade det när han tog han om dem som kämpade sig fram här för nästan 1000 år sedan. Jag vet hur de kunde må, på ett ungefär. Numera är han även ingenjörernas skyddshelgon. Den gode Domingo/Dominicus hospital finns kvar. Iallafall delar av det. Där ligger nu ett så kallat Paradorhotell – en kedja med statsägda, historiska hotell av lite lyxigare slag. Jag hade funderat på att ta in där, bara för att ge mig själv, mina knän och köttstycken till tår, lite respit. Samtidigt kunde det förstås vara en svindyr lyx. Precis när jag steg in i den lilla staden läste jag ”RELAX”, skrivet över en husvägg. Jag tror det var en sängfabrik eller liknade. Samtidigt svängde en splirrans ny, vit Mercedes upp framför mig. En malplacerad bil just där, kändes det som. Jag bestämde mig för att tolka tecknen som att jag skulle relaxa i lyx och så var saken klar.

Lobbyn på Parador Santo Domingo. Ett medeltida härbärge har återuppstått.

Lobbyn på Parador Santo Domingo. Ett medeltida härbärge har återuppstått.

Parador de Santo Domingo de la Calzada ligger vid det lilla torget framför katedralen, där fortfarande Santo Domingos benknotor ligger begravda. Jag klev in i receptionen och kände mig extremt malplacerad, skäggig och i backpacker-utstyrsel. Men damen i receptionen hade förstås sett pilgrimer förr och frågade på utmärkt engelska vad hon kunde stå till tjänst med. Jag frågade vad ett enkelrum kostade per natt och var beredd på en kalldusch.

Vi ska se, sa hon och knappade på en dator. Jag kan ge dig en specialrate på 90 euro inklusive frukost.

Lyx

Det var faktiskt nästan billigt för ett fyrstjärnigt hotell med frukostbuffé. Jag halade upp kreditkortet och checkade in. Jag har bott på rätt många bra hotell genom åren, men upplevelsen av lyx när jag klev in på mitt rum var helt i en egen klass. Jag vrängde av mig alla skitiga kläder och gick in i badrummet och tappade upp ett varmt skumbad. Innanför dörren låg en tvättpåse och jag fyllde den med allt som var skitigt i ryggsäcken. Med en nästan komisk tajming knackade en städerska på dörren precis när jag hade fyllt tvättsäcken. Jag räckte över den till henne, lustfyllt obrydd om kostnaden.

Ur minibaren tog jag en kall San Miguel och kröp sedan ner i det varma badet. Om inte för något annat, så skulle ansträngningen att vandra Caminon vara värd det bara för kontrasten när man upplever en bekvämlighet. Det ger en svårbeskrivbar eufori. Efter badet torkade jag kroppen med hotellets tjocka frottéhandduk, som kändes enorm i jämförelse med den lilla, tunna friluftshandduken jag var van vid. Sedan kröp jag renare än på länge ner mellan de lika rena lakanen i sängen och somnade på två sekunder.

Hotellet med begravningsfölje i förgrunden

Hotellet med begravningsfölje i förgrunden

Senare på eftermiddagen vaknade jag. Jag kunde mycket väl stannat kvar på rummet, men kände att det kunde vara intressant att se katedralen. Min torr-outfit var inte skickad till tvätt, så jag drog på mig den och gick ut. Fötterna gillade inte idén och jag gick som en 100-årig gamling. Kyrkan var stängd för begravning, men skulle öppna en timme senare. Jag hittade en bar som låg bredvid det mer normala pilgrimshärbärget. Där satt ett spanskt par i femtioårsåldern som jag mött till och från ända sedan Estella. De som hade snarkat som värst, natten i Navarrete. Jag hejade på dem och satte mig vid ett eget bord och tog en kaffe. Det verkade som om de skulle fortsätta vandringen redan samma eftermiddag.

Tupp och höna i bur i katedralen. Allt för ett mirakel som ska ha skett här.

Tupp och höna i bur i katedralen. Allt för ett mirakel som ska ha skett här.

Från baren såg jag hur en stor begravningsbil åkte iväg från kyrkan och jag gick dit. Där inne fanns ett enormt guldaltare från golv till tak. Men det kanske mest uppseende-väckande var en bur som var inmurad i väggen cirka fyra meter upp. Där pickade en levande tupp och en höna fredligt omkring. Ett arrangemang som skulle påminna om ett mirakel som enligt legenden  inträffade när ett tyskt par på 1300-talet, var på pilgrimsfärd med sin son. (Vill du läsa historien så klicka här.)

Nytvättade kläder serverade på bricka

Nytvättade kläder serverade på bricka

Jag hade ingen energi att göra något mer utan gick tillbaka till rummet. Där låg nu mina rentvättade kläder, serverade på brickor. Middagen serverades i hotellets restaurang klockan åtta och jag valde en avsmakningsmeny med lokala specialiteter, åtföljda av goda, speciellt utvalda viner.

Då var jag förstås helt ovetande om att vistelsen på hotellet, femrättersmiddagen och alla andra utsvävningar på paradoren, skulle återbetalas av min reseförsäkring några månader senare. Men mer om det längre fram. Min enda farhåga just den här kvällen var att all lyx skulle göra mig mindre benägen att fortsätta vandringen nästa dag.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här