Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

7: Navarrete – Nájera (17km)


Videoklipp från dag 6 (igår) och 7 (idag)

7 mars 2011. Måndag.

Den här natten väckte jag mig själv med mina snarkningar. Jag brukar aldrig snarka annars, men är man utmattad så är man. Nästa morgon var alla smågriniga. Det hade funnits värre snarkare i rummet än jag. ALLA hade faktiskt snarkat. Särskilt ett par som delade rummet med oss. Den allmänna tjurigheten gjorde mitt beslut lättare. Vi packade ihop och åt frukost i baren på Molin, restaurangen från föregående kväll. Där berättade jag om min plan att bara gå till Nájera idag. De andra beklagade det, men förstod när de såg mitt ömkliga linkande nerför gatan. Vi skiljdes åt och hoppade få ses längre fram på vägen. Det skulle visa sig att det var det sista jag såg av Jürgen och Erik, även om vi fortsatte att skicka SMS till varandra.

Häckande storkar var det gott om i trakten

Häckande storkar var det gott om i trakten

Ensam

Nu gick jag ensam längs vägen mot Nájera. Största delen av vandringen följde bilvägen A-120 och skulle göra så, till och från, de kommande dagarna. Efter några kilometer kom en man på tävlingscykel susande. Han stannade till och frågade mig om allt var okej. Jag svarade att det var det väl, så långt man nu kunde begära. Han sa då till mig att strunta i nästa vägmarkering. Den skulle leda mig in i en helt ointressant by och dessutom göra vägen flera kilometer längre. Det var bättre att följa stigen längs A-120 sa han. Jag tackade för tipset och lydde hans råd. Längre fram på den raka vägen såg jag Jenny vandra ensam. Cyklisten såg ut att säga samma sak till henne. Jag undrade om han hade gjort det till sin livsuppgift att cykla mellan Navarrete och Nájera för att titta till pilgrimer. Eller också bedrev han en personlig vendetta mot den lilla byn som han avrådde alla från att gå in i. Vad vet jag.

Snöklädda berg i fjärran

Snöklädda berg i fjärran

Det var i övrigt en tämligen intetsägande etapp i småmulet väder. Först när jag närmade mig Nájera blev landskapet lite mer omväxlande och då kom solen också fram. Den här dagen ville jag verkligen ta raster, men det saknades trevliga ställen att sätta sig på. Sista rasten tillbringade jag på en cementbrunn ute på en åker. Min guidebok berättade att det fanns en förhistorisk kulle i närheten, förknippad med en sägen om jätten Ferragut och Roland. Jag kände mig fortfarande helt ointresserad av sightseeing och hade vaga uppfattningar om den där hjälten Roland. All min energi behövdes till förflyttning. Och, för den delen, hela vandringen var ju ett helt eget äventyr, så de behövdes inte några yttre tillskott så att säga.

Nájera

Nájera var en förhållandevis stor stad. Dessutom gav den intryck av att vara välmående. Det tog en stund att komma in till stadskärnan och den såg snygg och välhållen ut, även i de äldre delarna. Staden levde helt klart även den här årstiden, vilket hittills bara de riktigt stora städerna hade tyckts göra. Jag gick över en bro och på andra sidan fanns trevliga uteserveringar längs en liten flod. Där mötte jag Jenny för sista gången. Hon hade ätit och skulle, liksom de andra, gå vidare till Santo Domingo de la Calzada. Vi kramade om varandra och önskade Buen Camino.

In i Najéra

In i Najéra

Härbärget låg ett kort stycke längre bort längs floden, förbi uteserveringarna. Utifrån såg det bra ut. En låg grönmålad enplansbyggnad. Det skulle säkert bli bra, tänkte jag och återvände till uteserveringarna för lunch i solen, medan jag väntade på att härbärget skulle öppna. Det var med en blandning av rofylldhet och vemod som jag satt där och funderade. För precis en vecka sedan hade jag åkt från Stockholm till St-Jean-Pied-de-Port. Det kunde lika gärna ha varit för ett år sedan. Eller tio år. Bekantskapen med Jürgen och Erik hade varat en vecka, men tillsammans hade vi upplevt mer än vad man upplever med vissa livslånga vänner. Det måste vara de ständiga miljöombytena, förflyttningen och floden av intryck som sätter den vanliga tidsuppfattningen ur spel. Caminons månghundraåriga tradition och medeltida miljöer skapar också en slags flerdimensionell tid.

När solen försvann från uteserveringen blev det kyligt. Jag satt ändå kvar en stund och spanade över floden till andra sidan. Där låg ett hotell som såg bra ut. Skulle jag kanske unna mig lite lyx? Nej, det var bättre att vänta med det. Jag återvände till härbärget som var öppet nu. Det var fint även i receptionen. Jag skrev in mig. Här kostade det formellt sett ingenting, men man förväntades lämna en donation.

Själva sovsalen var inte så kul däremot. Ett enormt rum med säkert över hundra våningssängar ställda i dubbla led fördelade på tre rader i rummet. Jag vill inte ens säga vilka associationer det gav. Bortre delen av salen var avspärrad med rödvita plastband. Sannolikt för att spara på städningen under lågsäsong, vilket är förståeligt. Jag stod och tvekade en stund. Skulle jag ta mitt pick och pack och istället ta in på hotellet på andra sidan floden? Men återigen, nej, jag tog en säng vid bortre gränsen i rummet och försökte göra mig hemmastadd.

Hägrande hotell

Hägrande hotell

Fotvård av den groteskare sorten

Nu var det dags att på allvar ta hand om mina infekterade skavsår. Kängorna luktade sjukt och varigt, så det var inte särskilt trevligt. Jag tog med jodlösning, sax och allehanda plåster in i badrummet och påbörjade operationen. På stortån, där jag hade försökt mig på den klassiska nål-och-trådbehandlingen av blåsor, hade jag mycket riktigt bara injicerat baciller med nålen. Jag fick klippa bort en massa hud och lyckades tvätta ur det variga såret. Så till den värst drabbade tån. Den andra från höger på högerfoten. Jag tog försiktigt bort Compeedplåstret som jag hade slagit in tån med. Huden undertill var helt död och jag skalade sakta bort den. Resultatet gav mig en smärre chock. Hela tåns undersida var som ett blodigt köttstycke med sår nästan ända in till benet. Jag tvättade länge med jodlösning och lyckades, tror jag äntligen stoppa förfallet en aning. Tillbaka inne i sovsalen kom jag i samspråk med Ollie, en kille från Australien. Han hade varit sjukvårdare i armén och gav mig en del råd om skavsåren och det svullna skenbenet. Dessutom gav han mig en stödstrumpa som jag kunde ha på benet för att dämpa svullnaden.

  Du måste stanna och byta strumpor minst en gång om dagen, sa Ollie. I det militära får man böter om man drar på sig skavsår. Det kan faktiskt vara livsfarligt.

Jag gick ut på stan och köpte mer Compeedplåster. Staden myllrade av festklädda kvinnor och flickor i alla åldrar. De satt på kaféerna, barerna och var ute och strosade. Förmodligen pågick något firande inför den internationella kvinnodagen som inföll i morgon. Jag provianterade i ett snabbköp och åt på en liten restaurang. Det var inte utan att jag kände mig lite ensam.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här