Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

6: Torres del Rio – Navarrete (33 km)

filmnote6

6 mars 2011. Söndag.

Den här natten hade jag en våldsam mardröm. Jag såg en kvinna ligga på marken och hennes ben brann med kraftiga lågor. En brandman stod och försökte släcka, medan kvinnan klagade ”jag som hade så vackra ben”. Drömmen fortsatte med att jag hamnade i en säng och inte kunde röra mig.

Jag vaknade med ett ryck. Kvinnan i drömmen påminde om min mormor, som hade fått kallbrand i benen strax innan hon gick ur tiden. ”Var det en varning?” tänkte jag och kände hur det bultade i mitt svullna, och nu mörkröda skenben. Efter en stund lyckades jag trots allt somna om. Nästa gång jag vaknade var det dags att gå upp. De andra höll redan på med morgonbestyren. Drömmen låg kvar som en skugga i medvetandet, men jag sköt bort den och gick ut på terrassen för att hämta kläderna på torksträcket. Blåsorna på fötterna värkte när jag haltade omkring barfota. Jag åt ett par Voltaren och hoppades på det bästa. Någon sa till mig att jag borde använda salva i stället och på så sätt bara bedöva det onda området. Att lura kroppens smärtreflexer i övrigt är inte bra. När jag stod redo för avmarsch utanför Casa Mari kändes det tydligt att gårdagens lätta steg och snabba framfart inte skulle få sin upprepning idag.

Kläder tvättar (och torkar) man hela tiden

Kläder tvättar (och torkar) man hela tiden

Jürgen och Erik hade försprång redan i första backen ut ur Torres del Rio. Men i stället för att behovet att jaga ikapp dem greps jag av skönheten i landskapet. Det var en underbart vacker morgon där jag gick ensam genom vingårdarna. Mandelträden blommade i solskenet och fåglarna sjöng. Det var just det här jag hade önskat mig när jag for till Spanien. Beslutet att kapa banden till mina vandringskamrater började ta form allt medan jag njöt av ensamheten.

Också en bild av el Camino.

Också en bild av el Camino.

Ungefär tio kilometer senare travade jag in i det lilla samhället Viana. Här blev Caminons kontraster tydliga när de gula pilarna visade mig över parkeringar till bostadshus, garageuppfarter och bakgårdar. Väl framme i stadskärnan visade det sig att Viana var en ganska vacker stad med en stor katedral längs gränden som utgjorde huvudgatan. Eftersom det var söndag och dags för högmässa bjöd stan på ett folkliv som jag inte sett i någon mindre ort längs hela vägen. Svartklädda gummor, som tagna ur en annan tid, skyndade så gott de kunde längs gatorna. Andra köade lugnt i bagerier längs gatan och passade på att skvallra lite. Ut ur ett sånt bageri kom Philip och Laura. De hade köpt baguetter och ost och skulle äta lite frukost och sedan titta på högmässan. Philip frågade om jag inte ville göra dem sällskap.

Utsikt mot Viana

Utsikt mot Viana

Nu, i efterhand tänker jag att inget då kunde ha varit trevligare än att äta med Philip och Laura och det hade varit spännande att se en stor mässa. Men stressen i kroppen drev på mig. Jag hade inte ens ro att stå still i bageriet länge nog för att hinna köpa något att äta, även om jag var jättehungrig och hade mått fantastiskt bra av en lång paus.

En historisk person har sin sista viloplats i Vianas katedral. Cesare Borgia, påven Alexander VI:s son, begravdes här 1507. Mannen som var förebild till Machiavellis ”Fursten” och en framträdande gestalt i den maffialiknande och mäktiga medeltidsfamiljen Borgia. Viloplats förresten. Under en tid i historien föll den döde Borgia i onåd hos kyrkans män. De flyttade ut kvarlevorna ur katedralen och grävde ner dem i ovigd jord under gatan jag just nu gick på, för att stadens befolkning skulle trampa på hans grav som en extra förolämpning. Som ett resultat undvek stadsborna just den delen av gatan på årsdagarna av Borgias död, för att hans ande inte skulle hämnas på dem. Sedan några år är Cesare Borgia åter tagen till nåder av staden, och det som återstår av hans kropp har flyttats tillbaka in i kyrkan.

Men jag hade min egen kropp att tampas med som även den var stadd i förfall. Vägen förde mig hyfsat snabbt framåt ytterligare en mil, till nästa riktigt stora stad. Logroño, som också markerar inträdet i det berömda vindistriktet Rioja. Jag kunde se Jenny längre fram på vägen och när vi närmade oss stadskärnan kom jag ikapp henne. Erik hade Sms:at och sagt att han och Jürgen satt på ett café om vi ville ansluta. Vi fortsatte längs floden Ebro. Jag tänkte på min mormors bror Georg, som åkte ner hit som frivillig soldat för att kriga mot Franco i Spanska inbördeskriget. Det var någonstans här vid Ebro han hade stupat, redan i första dagens strider. Mina krämpor kändes plötsligt små.

Här börjar Rioja

Här börjar Rioja

Caminon var inte alls lika väl utstakad som i den föregående storstaden Pamplona. De gula pilarna var svåra att se. Tillsist hittade vi Erik som satt akterseglad på caféet medan Jürgen hade fortsatt mot dagens mål – Navarrete. Min inledande entusiasm för Tortilla con patatas hade börjat dämpas, men det var ändå det jag åt till lunch, innan även jag drog på ryggsäcken igen för att fortsätta. Vi splittrades väldigt snabbt och gick ensamma igen.

Fin vy över floden Ebro och Logroño

Fin vy över floden Ebro och Logroño

Vägen ut ur Logroño var en märklig etapp. Caminon sträckte sig genom ett populärt parkområde. Tydligen pågick ett EU-projekt som, av outgrundliga skäl, skulle föra pilgrimerna närmare lokalbefolkningen. En varm söndag som den här med sommartemperaturer, blev projektet bara allt för lyckat. Vägen hade belagts med betong, vilket fick varje steg att eka av en tandvärkslikande smärta i kroppen. Vi fick obönhörligt trampa på med våra ryggsäckar, omgivna av cyklister, ungdomar på skateboard och mer stillsamma söndagsflanörer.

Smärtsam vandring på betong bland söndagsflanörer.

Smärtsam vandring på betong bland söndagsflanörer.

Vi utgjorde exotiska inslag. Någon slags mobila trädgårdstomtar i Logroños park. Det kändes mest som en vandring på Via Dolorosa. Och den pågick länge. Stadsparken övergick i ett friluftsområde runt en anlagd sjö där otaliga människor stod och metade. Den fortsatte sedan genom stora rastplatser med rader av murade utomhusgrillar. Slutligen, efter nästan två timmar blev vägen återigen mera enslig när den kom ut bland Riojas vingårdar.

Stigen fortsatte längs huvudvägen mot Navarrete där ett stängsel av metallnät löpte mellan oss på Caminon och bilarna. På nätet hade tidigare vandrare byggt små träkors av pinnar. De bildade ett långt korsmönster längs vägen. En lång rad med gamla telefonstolpar av trä uppe på kullen på vägens andra sida såg ut också precis som kors, vilket fullbordade Golgatatemat.

Gigantisk tjur mellan Logroño och Navarrete

Gigantisk tjur mellan Logroño och Navarrete

Sista biten fram till Navarrete stapplade jag åter fram längs vägen. När jag kom upp på stadens stenlagda gator värkte höger ben så att jag nästa ville sätta mig ner och ge upp. Jenny kom ikapp mig. Erik och Jürgen hade skickat adressen till deras härbärge och efter lite letande hittade vi dit. Det var ett märkligt ställe, beläget i en helt vanlig lägenhet några trappor upp i ett bostadshus mitt i staden. Rummen var fyllda med de karaktäristiska våningssängarna. Redan när jag tog min säng märktes det att stämningen oss emellan började bli sämre. Både Jenny och Jürgen var irriterade och det tjafsades om vem som snarkade och inte. Ändå hängde vi ihop ut på stan i jakt på någonstans att äta. Varje steg jag tog värkte. Både i alla blåsor som jag misstänkte var infekterade, och i mitt svullna skenben. Vid det här laget hade jag börjat vänja mig vid att varje kväll känna att jag inte skulle kunna gå igen nästa dag. Vår jakt på mat tog oss först till en liten sportbar som dög åt mig, men de andra ville hitta något bättre. Vi drack en öl och fick några tapas innan vi åter gick på jakt efter en bättre restaurang. En kvinna på gatan pekade i riktning mot det som skulle vara stadens bästa restaurang. Den hette Molin och maten var helt okej, men stämningen oss emellan var fortfarande trött och ansträngd. Jag kände att jag inte alls vandrade min egen Camino och att det nu var tid att släppa taget om mina kamrater. Jag berättade inget den kvällen, men beslutet var fattat.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här