Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

4: Punte la Reina – Estella (22 km)

filmnote44 mars 2011. Fredag.

Det var härligt att få hotellfrukost nästa morgon och att få dra på sig helt nytvättade och genomtorra kläder.  Men jag var fortfarande trött. Tack och lov kände även Jürgen och Erik av gårdagens långvandring och vi var överens om att Estella ”bara” 22 kilometer bort skulle duga som dagens etappmål.

Uppe på rummet igen tittade jag med bävan på ryggsäcken. Skulle jag orka? Jag krängde på den, och märkte till min förvåning att det kändes bättre med den, än utan. Det var som om kroppen hade anpassat sig till den extra vikten. Inför avmarschen ute på den lilla medeltida gatan genom Punte la Reina var det dock som om kroppen kved ”skämtar du med mig, du kan väl inte mena att vi ska ut och gå igen”?

Men det skulle vi.

Bron som har givit Punte la Reina dess namn. Drottningbron, helt enkelt.

Bron som har givit Punte la Reina dess namn. Drottningbron, helt enkelt.

Jag gjorde klart för kamraterna att det fick bli marsch i egen takt även idag och genast forsade de iväg längs Caminon, så dammet nästan yrde. Det blev en riktig jobbig dag. Redan ett kort stycke utanför Punte la Reina kom en oerhört lång uppförsbacke. Det gick att ta sig uppför den, men senare, på stenlagda gator i byarna gjorde benen riktigt ont. Smärtan i svullnaden vid skoskaftet på höger ben skar som knivar. I en by passerade jag en grupp som satt på en rastplats under ett tak och åt matsäck. Min reaktion var att försöka passera dem och hålla mig före. Jag borde självklart ha satt mig hos dem och tagit en paus jag också. Det enda öppna stället att inhandla mat var ett pyttelitet bageri utan servering. Det var märkligt att de inte såg affärsmöjligheten i att ställa upp några bord och servera kaffe, men uppenbarligen var det för få vandrare ute den här årstiden för att motivera det. Den här byn, liksom många andra låg på en höjd och vägen ut, i nedförslut var smärtsam för knäna.

Du skulle behövt en vandringsstav, hörde jag någon säga bakom ryggen. En man, betydligt äldre än jag själv kom gående i sakta mak och passerade mig utan någon ansträngning alls, medan jag sakta plågade mig nerför backen.

Klassisk vägvisarpil. De finns lite överallt.

Klassisk vägvisarpil. De finns lite överallt.

Ytterligare en bit längre fram längs vägen var mitt förfall totalt. Jag kom till en antik, romersk bro som var i uselt skick. Uppfarten på den bestod mest av blöt lera och spridda stenblock. Normalt hade det gått att hoppa från sten till sten, men nu fick jag bokstavligt talat gå ner på alla fyra för att klara passagen. Hur tusan skulle det här gå? Jag tog mig knappt framåt och det vara bara fjärde dagen.

Mandelträden blommar

Mandelträden blommar

Några smärtsamma kilometer längre fram, på väg ner från byn Lorca – också belägen på en kulle – slog jag mig ner på en bänk under ett träd och tog av mig kängorna. Jag var lerig, blöt och miserabel. Blåsan på tån hade spruckit och svullnaden på skenbenet hade tilltagit. Där sockans resår gick, fanns en djup försänkning, vilket såg lite läskigt ut. Jag tog fram min guidebok för att se om det fanns något närmare alternativ för övernattning. Precis då kom Jenny förbi, som jag senast hade träffat på festen hos Elisabetta i Larrasoaña. Hon hade sällskap med en lång, smal dansk tjej som hette Laura. Den första skandinav jag träffade på vandringen. Hon hade börjat vandringen i Pamplona. De båda kvinnorna hade övernattat i det ödsliga pensionatet i Uterga och de hade alltså kommit ikapp mig, trots att de vandrat minst sex kilometer längre än jag den här dagen. Nu tittade de bekymrat på spillran av en vandrare som jag utgjorde där på bänken under trädet. Långt ifrån den kaxiga snabbvandrare jag hade utgett mig för att vara, ett par dygn tidigare. Vi pratade lite och precis när de skulle fortsätta, kom jag på det som skulle rädda dagen.

Drogträsket

Har ni möjligen några värktabletter? Något antiinflammatoriskt?

Jag brukar aldrig äta smärtstillande, men det här var också en situation jag inte brukade befinna mig i. Till min glädje halade Jenny fram ett paket med ibuprofentabletter ur sin ryggsäck. Jag fick en hel karta och svalde omgående två. Laura och hon fortsatte sedan medan jag vilade lite till. Skillnaden när tabletterna började verka, var helt otrolig. I min necessär hittade jag dessutom energitabletter som jag hade köpt hemma i Sverige och sedan glömt bort. Plötsligt bar benen igen och jag fick upp tempo. Strax före Estella kom jag ikapp tjejerna igen. Laura undrade lite försynt om jag inte skulle hålla ner tempot lite.

Du kan ju tvingas bryta helt, om du inte lyssnar på kroppen, sa hon.

Trångt på härbärget

Modernare pil

Modernare pil

Estella som stad är inte särskilt stor, men den är långsmal, inklämd i en dalgång. Så det tog en god stund att ta sig igenom de yttre områdena. Härbärget låg mitt i stan, invid ännu en medeltida bro. Jag skrev in mig och klev in i ytterligare ett packat logement. Jürgen låg på en överslaf och såg beklämd ut. Han hade redan tidigare låtit förstå att härbärgen egentligen inte var hans grej. Erik låg längre in i rummet och verkade mer obrydd. Förmodligen hade de varit bland de första att anlända och nu, hade rummet sakta fyllts med folk. Jag fick en av de sista sängarna och det öppnades ytterligare en sovsal för de pilgrimer som skulle anlända senare. Mina kläder som hade varit så nytvättade och fräscha i morse, var nu åter skitiga. Inte minst byxorna som hade lera upp till knäna. Jag tog med dem in i duschen och tvättade dem samtidigt som jag duschade, med förhoppningen att torkmöjligheterna skulle vara bättre här än på härbärget i Larrasoaña.

En del märkliga människor befolkade det fullpackade rummet. Bland annat en man som egentligen bodde i det andra rummet, men som tydligen hade fattat tycke för Laura. Han gick omkring i sina ytterkläder med en märklig hatt på huvudet och med ett par gigantiska glasögon i ansiktet. Han ställde sig mitt i rummet och tokstirrade på Laura, medan han på tyska, muttrade föraktfullt om alla andra i rummet och om hur kallt det var. Han hade förvisso rätt i det sistnämnda. Den som verkade bry sig minst om hans udda beteende var Laura själv som var mycket trevlig tillbaka mot honom.

På kvällen tog jag åter på mig min torra outfit. Det vill säga kortbrallor med långa strumpor och grön fleecetröja. Jag försökte mig också på att tömma den djupt liggande blåsan på ena stortån med en metod som rekommenderas i många böcker om vandringen. Man ska värma en synål med en cigarettändare och smörja in sytråd i antiseptisk vätska. Sedan ska man trä igenom tråden genom blåsan och låta den sitta kvar. Tanken är att vätskan på så sätt ska dräneras. Utan tråd läker hålet snabbt igen. Metoden fungerar kanske på ytliga blåsor, men när jag tryckte in den genom förhårdnaden på tån gjorde det oerhört ont. Jag gav upp försöket och kände att jag sannolikt hade injicerat farligt mycket bakterier i blåsan men inte fixat någon lindring. Jag bestämde mig för att bara använda Compeedplåster i fortsättningen, även om erfarna Caminovandrare fnyser år sådana moderniteter. Jag, Jürgen och Erik slog följe med Laura och Jenny den korta biten in till stan där vi hittade ett apotek. Jag köpte ett lager magnesium och dessutom starka Voltarentabletter av typen som är receptbelagda hemma i Sverige. Vandringen skulle gå vidare med farmaceutisk hjälp. Vi åt på en bar och sällskapet var återigen så trevligt att alla tankar på fortsatt vandring i ensamhet skingrades.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här