Prenumerera på mina nya inlägg

Skriv in din e-post adress så kommer automatiskt ett mail när jag gör nya inlägg i bloggen.

3. Larrasoaña – Punte la Reina (39,4 km)


Videocollage från dag 3

 3 mars 2011. Torsdag.

När vi vaknade det i det råkalla härbärget var både kläder och kängor fortfarande blöta. De två första dagarna hade medfört en del blåsor här och var på fötterna. Jag började också få ont på höger skenben. Det hårt snörda skoskaftet hade gnagt mot benet, kändes det som. Jag försökte bota det genom att inte knyta kängorna lika hårt och inte snöra hela vägen upp. Dessutom var kroppen trött, i synnerhet knäna, men adrenalinet som äventyret skapade, blev som doping, och även om de första stegen gjorde ont, så bedövades fötterna efter ett tag. Inför dagens etapp, kanske jag också ska tillägga att anledningen till att jag kämpade så hårt med att hålla jämna steg med Erik och Jürgen inte bara var tävlingsinstinkt. Vi hade blivit så goda vänner vid det här laget att det skulle kännas sorgligt att inte få vandra in i Santiago tillsammans med dem. Samtidigt insåg vi nog alla tre, att vid någon punkt behövde vi uppfylla vår inledande önskan att vandra ensamma.

Det skruffiga härbärget i Larrasoaña

Det skruffiga härbärget i Larrasoaña

Morgonsömnen hade störts av en stor grupp, som började sina morgonbestyr redan vid femtiden. Stora grupper liksom stjäl allt syre i ett rum och vi bestämde att försöka vandra längre än gruppen idag, för att slippa trängseln. Förmodligen skulle de stanna i Pamplona som låg cirka 16 kilometer framåt längs Caminon. Vi ville i alla händelser gå längre än så, och ingen av oss kände för att turista i en storstad. Det här var liksom inte en sådan resa.

Häst i vägen

Häst i vägen

Vädret var fint idag. Det var skönt att lämna det skruffiga härbärget i Larrasoaña. Vi åt frukost hos Elisabetta på Casa Elita. Hon var i sitt esse och serverade en riktigt bra frulle faktiskt. Det blev ett känslosamt farväl med kramar och kindpussar, när det var dags för oss att åter bege oss ut på vägen. Vandringen ut ur i Larrasoaña gick via en hage med stora arbetshästar som inte brydde sig om oss. Sedan fortsatte stigen genom lantlig bebyggelse. Precis som dagen innan hade vi kommit iväg bland de sista, för att nu efter några kilometer passera hela gänget, med en kombination av stolthet och andfåddhet. Framme vid en rastplats invid bilvägen mot Pamplona unnade vi oss en paus. Något det annars var allt för glest med. Efter rastplatsen vidtog en rätt rejäl stigning uppåt som jag bävade lite för.

Sakta blev luckan mellan oss tre allt större. Jürgen gick först, Erik i mitten och jag sist i ledet. När vi nådde stadsbebyggelse av det större slaget kom jag ikapp Erik. Vi insåg först efter en god stunds vandrande genom stadens gator att vi redan kommit fram till Pamplona. Klockan var bara lite över 12. På ett litet torg i stadens äldsta delar hörde vi någon som ropade på oss från ett café. Det var Jürgen som redan hade hunnit dricka en cafe solo och äta en tortilla. Vi gjorde honom sällskap och rådslog om fortsättningen på dagen.

Att stanna i Pamplona lockade fortfarande inte. Erik var sugen på att vandra riktigt långt, sa han. Jürgen föreslog att vi skulle ta oss vidare till en by som hette Uterga. Dit var det drygt 16 kilometer, alltså lika långt som vi gått redan idag. Jag undrade om jag verkligen skulle klara en så pass lång etapp till, och bestämde att hänga på så länge det gick, och annars stanna i någon tidigare by.

Infällda pilgrimsmusslor i trottoaren, visar vägen genom Pamplona

Infällda pilgrimsmusslor i trottoaren, visar vägen genom Pamplona

Det var lätt att hitta vägen genom Pamplona. Stadsförvaltningen hade placerat pilgrimsmusslor av metall varannan meter längs hela Caminons sträckning genom staden. Snart var vi ute på de öppna fälten igen. I fjärran låg en hög bergskam och jag insåg till min fasa att vi skulle behöva ta oss över den för att komma till Uterga. Vädret började dessutom bli sämre. Regnet hängde i luften och i förebyggande syfte drog vi på våra regnkläder. I mitt fall en enorm regnponcho i marinblått och gult som även täckte ryggsäcken. Jämfört med Jürgens dyra och smidiga softshelljacka och slimmade ryggsäcksöverdrag såg jag ut, och kände mig som, en gigantisk gulblå amöba. Jag hade utan problem vandrat med ponchon i hårt väder på Kungsleden i Abiskofjällen, men här kändes det bara instängt, otympligt och fel. Ponchon och allt den stod för dränerade mig på den sista gnuttan energi och plötsligt tappade jag lusten att kämpa emot mina instinkter. Orken var slut och kroppen värkte. Det var inte det här jag rest till Spanien för att uppleva.

– Fortsätt i er takt ni, sa jag så ses vi på härbärget i Uterga.

På efterkälken

På efterkälken

Erik och Jürgen försvann uppför berget i hög fart medan jag fortsatte i lugnare tempo. Medan jag långsamt tog mig uppför berget på leriga stigar sökte jag mig tillbaka till den självständiga beslutsamhet som drivit mig ut på vandringen till att börja med. Då och då drog lättare, snöblandad nederbörd förbi, men den upphörde tack och lov varje gång innan den blev särskilt kraftig. Den så här års stendöda byn Zariquiegui kom i min väg. Där fanns ingenstans att proviantera, och jag hade behövt tillskott av alla tänkbara mineraler.

Alto de Perdón var bergets lätt ödesmättade namn. Efter vad som kändes som en evighet kom jag upp på krönet. Där finns ett pilgrimsmonument. En lång rad rostfärgade silhuetter av metall föreställer olika slags pilgrimer som har passerat över krönet genom historien. Såväl helgon som botgörare och militärer ur olika arméer.

Pilgrimsmonument

Pilgrimsmonument

Fram till någon gång på 1800-talet låg ett härbärge här. Något jag hade behövt nu. Jag satte mig en stund för att vila, men det blåste hårt. Monumentet har numera sällskap av stora skogar av vindkraftverk. Regionen Navarra har satsat stort på vindkraft, vilket var lätt att fatta där i snålblåsten. Men även om kraftverken gjort Navarra närmast självförsörjande på el så gjorde draget inget under för min energi, och jag hade ingen ro i kroppen att ta det lugnt. Det fanns inga andra människor inom synhåll, och då kunde jag ändå se mycket långt åt alla håll, från min upphöjda position.

Att gå nerför berget på andra sidan blev värre än uppstigningen. Vägen var belagd med stora rullstenar som det var lätt att halka på. Belastningen på mina redan trötta knän fick dem att värka oroväckande och friktionen mellan fötterna och kängorna i det starka nedförslutet lovade nya blåsor. Men ner kom jag och vägen blev mer lättvandrad igen, samtidigt som solen bröt igenom molnen. Klimatet verkade varmare på den här sidan berget, för nu passerade jag doftande tujor och blommande mandelträd, som fick mig på betydligt bättre humör.

När kyrktornet i Uterga så småningom skymtade bakom några kullar, ville jag jubla.

Kyrktornet i Uterga.

Kyrktornet i Uterga.

Men det hade varit ett bortkastat jubel visade det sig. När jag efter ytterligare några kilometer på den dammiga vägen klev in på den spikraka bygatan kändes det som en scen ur en vilda västernfilm. Guideboken berättade att byn hade blott 256 invånare och nu verkade det som att alla höll sig gömda. Jag väntade mig nästan att en revolverman med cowboyhatt skulle kliva ut ur något hus och utmana mig på duell.

Pilgrimshärbärget var stängt för säsongen och Jürgen och Erik syntes inte till någonstans. Efter ytterligare några hundra meter längs bygatan kom jag fram till ett pensionat som såg ganska fint ut. Bakom en disk inne i den kombinerade receptionen och baren stod en tjej och konverserade med två öldrickande män. De tittade trött åt mitt håll, men sa inget.

Har en holländare och en tysk man tagit in här, frågade jag.

– Nej, ingen bor här just nu, sa den bleka tjejen lakoniskt och återgick till konversationen med öldrickarna.

Jag försökte ringa Jürgen och Erik, men deras telefoner var antingen avstängda eller utom täckning. Men jag misstänkte att de fortsatt fram till Punte la Reina. Dit var det enligt en skylt jag hade passerat, ytterligare fyra kilometer. Hade jag nu fungerat med normalt sans och förnuft hade jag satt mig i baren och ätit, medan jag funderade på fortsättningen. Stället var visserligen snyggt och fräscht, men jag upplevde atmosfären i Uterga som så avvisande att jag bara ville vidare. Jag köpte en flaska vatten i baren och fortsatte. Fyra kilometer lät ju överkomligt.

Vägen fortsatte ut ur den dammiga byn och fortsatte längs fler blommande mandelträd. Solen värmde och jag kände mig lite piggare igen. Jürgen ringde och sa att de mycket riktigt var framme i Punte la Reina och där hade de tagit in på ett pilgrimshotell. De hade ett rum med tre sängar och badrum med badkar. Jag bad dem reservera den sista sängen till mig. Innan vi la på, gav han mig beskedet att det inte var fyra kilometer dit utan snarare drygt sex. Men okej, jag hade ett varmt bad och en bäddad säng att se fram emot.

Innan jag var där behövde jag dock avverka samhället Óbanos som om för att jävlas, låg på en hög kulle. Den lilla byn var dock ett viktigt Caminolandmärke. Här förenas vägarna Camino Frances som jag gick och sträckningen som kallas Camino Aragonés. Den korsar också Pyrenéerna från Frankrike, men via bergspasset Samport ett stycke längre österut. Det var den populäraste vägen för pilgrimer fram till 1100-talet. Då gjordes en upprensning bland stråtrövarna kring Roncesvalles. Eftersom sträckningen från St Jean är aningen mer lättvandrad blev den nu populärast och är det än idag. Här i Óbanos smälter de båda vägarna samman till en gemensam fortsättning till Santiago de Compostela.

Uppför, in i byn bar mig benen hyfsat, men nerför på andra sidan förbrukades mina sista reservkrafter. Där kunde jag nu se Punte la Reina, men först skulle jag gå igenom en mindre vinplantage. Jag gick med osannolikt korta steg nu. Orkade knappt lyfta fötterna. Då hörde jag några som tjoade och skrek från ett takfönster på en rödbrun tegelbyggnad. Det var mina vänner som hejade på mig de sista stegen. Jag hade med råge slagit personligt rekord i hur långt jag vandrat på en och samma dag. Några hundra meter senare mötte Jürgen mig i receptionen på Albergue Jakue som enligt ryktet drevs av en munk som ville göra livet lättare för pilgrimer. Något han i så fall lyckades över förväntan med.

Albergue Jakue i Punte la Reina

Albergue Jakue i Punte la Reina

Jürgen visade mig upp till rummet. Där hade Erik och han redan tappat upp ett varmt bad till mig. Dessutom fanns en tvättmaskin med torktumlare att tillgå på hotellet, så medan jag kröp ner i det skönaste bad jag någonsin tagit, samlade mina vandrarvänner ihop mina stinkande kläder och tog dem till tvätt. Jag har nog aldrig uppskattat andras hjälp mer.

Senare på kvällen, reagerade dock min kropp på ett lite skrämmande sätt. Vi satt nere i restaurangen och hade beställt in hur mycket mat som helst. Men när jag skulle lyfta besticken, strejkade mina händer. Jag fick kramp. Den släppte något, men återkom igen, precis när jag skulle lyfta en vattenflaska. Flaskan landade på bordet med en smäll och välte glas och annat.

Du har magnesium och kaliumbrist, sa Jürgen.

Han gav mig två små påsar med vitt mineralpulver som jag svalde och jag insåg att jag hade druckit kopiösa mängder vatten under dagen, men inte fått något tillskott av just mineraler. Det som händer då är att man snarare urlakar kroppen med allt vatten. Jag åt upp och gick sedan till sängs. Det var fantastiskt att krypa ner mellan rena lakan, som omväxling mot sovsäcken. Det vara bara fjärde natten, men det kändes som vi hade vandrat i evigheter.

Klicka på pilen framåt för nästa dag eller bakåt för den föregående

Instagram
Prenumerera på bloggen.

Skriv in din e-postadress så kommer ett mail när jag gör ett nytt inlägg.

Donativo

"Donativos" - betyder donationer och är ett viktigt ord på El Camino där många på erbjuder sina produkter mot en frivillig betalning. Donationer är också ett vanligt och sympatiskt sätt att bidra till varandra på internet. Vill du donera en valfri slant till mig som tack för läsupplevelsen är du välkommen att göra det via Swish eller Pay Pal.

FÖR SWISH

Skicka valfritt belopp till 0701833685.

FÖR PAY PAL - Gör så här: Betalningsrutan öppnas i ett nytt fönster. Jag är glad och tacksam bara för att du är här. Tack!

Bra böcker!

Fler boktips här